Valpboken – grunden för en positiv samvaro med din hund
Det är boken jag precis läst klart. Valpboken är skriven av Git Jering som enligt baksidan av boken verkar väldigt välmeriterad. Boken är tunn till antalet sidor, men jösses vad koncentrerad den är.
Det tyckte faktiskt jag var den största nackdelen. Textformatteringen gör det här till en betydligt tyngre bok än vad det behöver vara. Tänk tättskrivna sidor utan styckeindelning där texten är lite för bred för att vara lättläst.
Visserligen är det ”bara” ca 70 sidor i boken, men lite bättre formattering tycker jag att den kunde ha fått. Boken känns nästan maskinell, där det verkar som att det är en person utan emotionell koppling till hundar som skrivit texten, men instruerad av Git.
Faktainnehållet är högt, och varenda mening innehåller tips, förmaningar eller instruktioner till hur man ”skall” göra, vilket jag har svårt för.
Det är kanske detta som gör mig lite avogt inställd till boken. Jag är medvetet inkompetent när det kommer till hunduppfostran, och det fanns mycket i boken att ta till sig.
Problemet för mig var att jag kände mig ”mästrad” av tonen och formatteringen, så jag läste inte för att jag kände mig manad utan för att jag ville komma igenom boken.
Olika människor reagerar ju olika på hur texten är skriven och hur tonen hålls, så det kan mycket väl vara så att stilen i boken passar dig.
För en nybliven valpägare ger det definitivt en insikt att man är just nybörjare och man får en väldigt kondenserad och komprimerad översikt.
Det är Anna Gunneström som formgivit boken, och jag tycker hon får bakläxa för textformatteringen. Något som däremot får MVG är lästipsen som med jämna mellanrum dyker upp i marginalerna. Boken är också illustrerad med en färgbild på en hund på nästan vaje uppslag, men det jag verkligen tyckte om var att det stod vilken hundras det är på bilden. Sådant gillas skarpt!
Men som sagt, jag torrsimmar ju bara, så jag vet inte riktigt om det är Git Jerings metoder i Valpboken som är att föredra eller om det är Kontaktkontraktet av Eva Bodfäldt som ger bäst resultat.
Men jag kommer först bläddra i Kontaktkontraktet och därefter i Valpboken framöver – tror jag. Jag tycker om tanken på positiv betingning, dvs att man belönar det positiva. Det är Git också inne på, men sedan kryddar hon det med bestraffningar och tvång, och det är jag fundersam på om man verkligen behöver. Eftersom jag läste Kontaktkontraktet först så mäter jag självklart de två mot varandra, och jag tycker att det känns som att Valpboken är en äldre bok.
PS. Skriver denna resencion med en ny texteditor i Ipaden, så ser det konstigt ut så vet du varför!