Den som drabbats av UMS klarar inte av att läsa. Jag kunde inte läsa mycket mer än någon mening innan jag tappade fokus och glömde vad jag läst. Därför inleder jag med min punktlista på vad jag tycker utifrån mina egna erfarenheter av UMS och det jag gick igenom.
I slutet av artikeln finns en punktlista för dig som lever med någon som drabbats av UMS.
Vill du koma tillbaka till inledingen och slippa den långa texten så har du inledingen om Utmattningssyndrom (UMS) och psykisk ohälsa här.
Punktlista för dig som drabbats av UMS
- Det kommer ta lång tid. Vila.
- Berätta ärligt om hur du mår enbart för de som behöver veta. För alla andra svarar du bara något generiskt som du övat in. Typ, jag hankar mig fram eller Jag tar en dag i taget eller liknande
- Se till att din livspartner hjälper dig. Få skjuts till möten. Få avlastning i vardagen.
- Lyssna på din kropp. Hör du inget från kroppen behöver du bubbla in dig. Hör du något från kroppen så bubbla in dig.
- Vänta med att få svar på dina frågor om ansvar, skam och liknande.
- Du kommer komma tillbaka. Du kommer känna igen både kropp och sinne så småningom.
- Det kommer ta lång tid. Vila
Jag lever med UMS och det är osynligt
Det här blir ett personligt inlägg om något skamligt som jag hållit i princip hemligt i många år. Det finns ytterst få som vet och många som anar.
Jag lider av psykisk ohälsa. Jag har utmattningssyndrom (UMS). Jag har utmattningsrelaterad ångest. Min arbetsgivare jobbade nästan ihjäl mig och jag sprang in i väggen i full fart.
Saker jag har frågat mig och som säkert andra känner är bland annat: Varför känner jag skam över detta? Varför drabbades jag? Kommer jag någonsin ”bli mig själv” igen? Vem är jag nu?
Den här texten har jag marinerat på i typ två år. Jag hade tänkt att skriva den i tredjepersonsform, men det har aldrig blivit av. Skammen är så djup att jag inte ens kunnat ”berätta” om ”någon annan”.
Jag vet inte om det blir en eller två texter men jag har kommit till insikt om att varje gång jag läser om det eller hör någon annan som drabbats så lättar det lite. Då borde jag göra det samma på något sätt.
Kan jag bara hjälpa någon så är det värt det, men det är f*n inte lätt…
Hur mår jag idag, eller rättare sagt vem är jag idag
Frågan är relativ. Vad är normalt? Är det normalt att inte veta vilket ord jag skall välja? Är det normalt att hjärnan ”stannar” av att plocka undan saker? Är det normalt att handla och sedan vara sänkt resten av dagen? Är det normalt att inte kunna somna och att inte kunna sova en hel natt?
För mig är det normalt att tappa ord, att hälsa på folk och inte veta vad de heter sekunden efter. Plockar jag undan saker och städar så gäller det att sluta i tid för annars så fungerar jag inte resten av dagen.
Jag lovar att ringa folk eller åka hem till dem men sedan glömmer jag eller får sådan ångest att jag inte klarar av att göra det. Sova går när jag medicinerar.
Annars har jag svårt att somna, jag störs av minsta lilla ljud och vaknar till och tidiga morgnar (läs vid tre – fyra tiden) vaknar jag och kan inte somna om.
Ju fler beslut och intryck en aktivitet innebär, desto hjärntröttare blir jag.
Att handla innebär ungefär miljarders intryck och mängder med beslut. Jag skulle hämta gräddfil när vi var och handlade. Först var jag tvungen att ringa Tess (hon var på annan plats i affären) och fråga vad det var jag skulle hämta för det hade försvunnit ur hjärnan.
Väl framme vid mejerihyllan så kunde jag 1/ inte komma ihåg var gräddfil står och 2/ hur gräddfil ser ut. Det slutade med att jag gick ut ur affären och satte mig i bilen för att bubbla** in mig. Utan gräddfil.
Tess har vant sig så hon handlade färdigt utan mig.
Plocka upp tvätt är fruktansvärt som ett annat exempel. Det innebär minst ett val per plagg.
Var skall plagget vara. Skall det hängas eller vikas. På vilken galge skall det hänga. Hur skall det vikas. På vilken hylla eller i vilken låda skall det ligga. För dig en enkel självklarhet.
För mig så svårt att det inte blir av utan den rena tvätten ligger i tvättkassen och jag plockar plaggen därifrån. På gården där jag bor nu har Tess hjälpt mig så att alla plagg har en skylt om var de skall vara. De enda plaggen som hänger på galge är underställströjor. Alla byxor hänger i en hälla på en skruv.
Det gör det lättare, men inte lätt.
Jag har alltid varit vass på ganska avancerad huvudräkning och överslagsräkning. Nu kan jag inte räkna ihop tre enkla tal i huvudet och gör jag ett snabbt överslag (som till exempel hur många timmar det är kvar till middag så blir det sällan rätt.
Mobilen var ett stort problem i början av min UMS sjukskrivning. Jag skulle googla något men då kunde en app ha skickat en notifiering och då skulle jag kolla den men då var det något annat som fångade min uppmärksamhet och efter ett tag visste jag inte vad jag skulle göra så då lade jag ifrån mig mobilen.
Men då kom jag på vad det var jag skulle googla så då började jag om. Lättdistraherad och med guldfiskminne.
Eller som nu när jag skulle kolla upp den lättdistraherade hunden i en animerad film, kollade filmklipp från fel film och sedan fastnade på att kolla en video om sämsta motorsågen på Amazon. När det var den här videon jag letade efter
Då är detta på en bra dag. När allt funkar som det skall.
Enligt försäkringskassan så är detta att anse att vara frisk och att arbetsgivare skall tycka att det är ok så det är bara att lönejobba. Trots pågående ”behandling”, trots läkarintyg trots forskningens konsensus att läkningen tar tid och trots överklaganden av beslut.
Jobba på!
Frågan vem jag är nu, det är en betydligt svårare fråga att svara på. För i detta har jag förändrats rejält. Tess har sett vissa sidor som hon inte uppskattar och de jobbar jag hårt på att förändra.
Jag får inte överblick på samma sätt som tidigare. Jag orkar inte på samma sätt som tidigare. Jag kan komma ihåg två saker på en att-göra lista men om vi pratar om ett tredje alternativ så tappar jag både det som skall göras och det vi diskuterade.
Förut var jag extremt bra på att multitaska och hade extremt korta omställningstider. Nu måste jag göra en sak i taget, annars tappar jag alla bollarna eller kommer inte ens ihåg att jag hade bollar i luften.
Det kostar på något enormt att vara social och prata med vänner.
Så jag får nog passa på den frågan – Vem jag är nu. Jag är inte samma person som tidigare i alla fall, det är ett som är säkert. Jag letar efter vem jag är till viss del men jobbar också hårt på att upptäcka mina nya ”quirks” som UMS:are och hur jag får förhålla mig till dem.
En ständig följeslagare är tanken ”vad var det nu jag skulle göra…” Eller liknande
Hur hamnade jag här
Jag har alltid varit högpresterande och haft ”det omöjliga tar bara lite längre tid” som typ ett livsmantra. Allt går att lösa och går det inte att lösa får jag bara jobba lite hårdare och smartare.
Jag har alltid haft massor med projekt, biverksamheter, affärsideer och webbar på sidan om arbetet tillsammans med att ha styrelseuppdrag, företagsengagemang och föreningsverksamhet igång.
Det har alltid varit kul och stimulerande med massa saker att göra och positiv stress och roliga projekt att sätta tänderna i.
Känner du igen dig så säger jag bara; ta ett djupt andetag och fundera en sekund.
Min tes är att du är predestinerad att drabbas av UMS. Var tionde elitidrottare drabbas av UMS. 10%! Elitutövarna har vi inte bara inom idrotten utan även på lagret, i butiken, på kontoret och hemma med.
Det är inte att jag inte kan, utan hur jag gör det som är frågan
Jag kan vika tvätten, men det kanske tar tre gånger så lång tid eftersom jag måste ta pauser, jag vimsar runt och hittar inte riktigt vad jag höll på med.
Jag kan laga mat, om det är att koka ägg. Är det med komplicerade recept så tar det tid.
Jag kan inte hålla något i huvudet utan jag måste dubbelkolla allt hela tiden. Skall jag ha 2 dl ris så glömmer jag bort mängden när jag tagit fram riset och när jag tagit fram decilitermåttet så har jag tappat bort hur mycket som det skulle vara.
Vika tvätten eller koka ris är kanske det enda jag gör på hela dagen.
Det är också hur mycket stöd jag får från folk runtomkring mig som gör att det funkar. Istället för att jag kör själv eller åker kommunalt till ett läkarbesök så får jag skjuts.
Inköpslistan är redan bestämd så jag plockar bara ner varor i korgen. Menyn är redan bestämd så jag behöver inte fundera på vad vi skall äta.
Råvarorna finns hemma så jag kan laga maten genom att bara följa receptet.
Det är vare sig bra eller dåligt, det är annorlunda jämfört med tidigare
I efterhand, när började det hela?
Det är en fråga som flera frågat i olika sammanhang. Jag trivdes jättebra på Swedavia[1] där jag arbetade som Director Customer Relations vid den tiden.
Kaos och internationell miljö var min hemmaplan och jag trivdes som fisken i vattnet med att dels ha järnkoll på allt men också att utveckla verksamheten.
Lite gnisslade det i hjärnan för jag upplevde att företaget föredrog politik före bra resultat så tankarna att byta jobb fanns där.
Jag hade rejält med strul i ett annat företag som jag var aktieägare och styrelseledamot i.
Den typen av strul vill du aldrig uppleva men i korthet så försökte en av aktieägarna/styrelseledamöterna köra företaget i konkurs och göra ett fientligt övertag.
Det var dessutom bara början på en flera år lång mardrömsresa.
Jag och Tess var på en semesterresa 2015 och där hände något konstigt. För första gången någonsin glömde jag min telefon. Dessutom två gånger.
Vi skrattade åt det och kallade det semesterhjärna. Så här i efterhand så var min hjärna stekt redan där.
Jag bestämde mig för att byta arbetsplats och 2015 hittade jag ett litet affärskonsultföretag (finskt) där jag och Svenske VDn kom riktigt bra överens. Vi var de enda i Sverige och hade bokstavligt talat skitkul!
Det var allt från relationsförsäljning, skapa nya affärer, föreläsa, ändra företags verksamheter och massor annat. Såklart så jobbade jag mycket och länge och hårt.
Med provisionslön på stora affärer i startprojekt, uppföljning och prenumerationsmodell så blir det ju extra krydda i att stänga affärer med så motivationen var på topp. Svenske VDn slutade och vi köptes av jätten Bisnode.
Jag gick från ett litet startupföretag till ett gigantiskt Europeiskt företag med hundratals säljare och chefer för allt möjligt. Inte det jag ville.
Arbetsbelastningen blev monumental. Jag skulle övertyga säljchefer om att få utbilda deras säljare. Jag skulle utbilda säljarna om den nya produkten så att de kunde boka oss hos kunderna. Jag skulle sälja hos kunderna. Jag skulle sköta leveranser, prissättning, support och samtidigt marknadsföra.
Tillsammans med att sköta relationerna med befintliga kunder och sälja mer hos dem med. Vårt sälj var relationsförsäljning på hög nivå med fokus på långsiktiga förbättringar för våra kunder. Ofta sålde vi på VDar och ledningsgrupper.
Bisnode sålde adresser, statistik och registertvättar (förenklat) vid den tiden. Korta säljcykler och enkla leveranser.
Våra startprojekt tog längre tid att sälja in än vad Bisnode var vana vid och en kund kunde ta upp till 12 månader innan intäkterna var uppe och rullade i full fart.
Det var Finska Bisnode som köpte det Finska företaget jag jobbade för. När jag kom till Bisnode så var det i princip som om ingen visste vem jag var, vad jag sålde eller vad jag skulle tillhöra för avdelning.
Du kan väl sitta här så länge… Typ så. Värre blev det när finska bolaget inte ville betala min lön för de ansåg att Svenska Bisnode skulle betala den – vilket de inte ville eftersom köpet inte var genomfört och alla avtal inte klara.
Vid julen det året så hände något märkligt. Helt plötsligt var min plånbok borta. Jag letade överallt i flera dagar och samma dag som jag förlustanmälde kort/id så hittade jag den i bilen.
Apropå bil så började jag som alltid hittat bra att hitta sämre och sämre och fick förlita mig till Google tjejen så jag kunde hitta fram.
En dag skulle jag till en kund i Åkersberga men när jag körde in i Uppsala så upptäckte jag att jag var på fel plats.
När Bisnode började betala lönen så hade jag en period med garantiprovision. Vi planerade försäljningsnivåer utifrån marknadsföring och aktiviteter, leveranskapacitet och annat.
Veckan när jag skulle gå på semester så fick jag nina säljmål och provisionsnivåer. Försäljningsmålet var fördubblat utan att det kommunicerats tidigare.
Med provisionslön så innebär detta att lönen halverades. Tufft besked daen innan semester och det var tydligt att min chef inte var bekväm med det heller.
Den chefen jag hade då var bra, det var organisationen som inte klarade av att ta upp ett nytt företag i Bisnode.
När jag kom tillbaka efter semestern det året så ställde min chef väldigt kontrollerande frågor om jag var återhämtad efter semestern. Om jag var redo att köra igång hösten. Om jag hade ork att driva på.
Självklart svarade jag ja på allt detta men jag tror att han såg något där som han var orolig för tidigare. Det höll till i september – sedan stängde min kropp och hjärna av totalt.
Jag gick till vårdcentralen för att sjukskriva mig och när jag informerade min chef om det så lät han inte överraskad i alla fall. Företagshälsovården tog över sjukskrivningen och standardpaket 1a mot utbrändhet sattes in.
I detta så ingår det att ganska snart lägga upp en plan för hur en återgång till arbetsplatsen skall se ut. Denna plan presenterade min chef för mig och min läkare och den innebar bland annat att jag skulle flyttas till en annan avdelning, ha en ny chef, ha extremt avgränsade analysuppgifter, att ingen direktkontakt skulle få tas med mig utan att allt skulle gå via nya chefen etc etc.
Det var en bra plan.
Efter ett tag (läs månader) så ansåg sjukskrivande läkare att de inte hade rätt resurser där utan att det fanns specialister som kunde hjälpa mig bättre.
De remitterade mig vidare till Kognitiva teamet där jag gick våren och hösten 2017.
I rehabiliteringen så skickades jag på massa olika aktiviteter som skulle utföras och lyckas med. Yoga. KBT, Samtal. Möten.
Allt det jag inte klarade av och allt det som inte gick.
Hela tiden mättes min förmåga, jag fick prestera maximalt hela tiden i att beskriva och förklara hur sjuk jag var.
Att vara sjuk och hela tiden få göra det som gjorde dig sjuk gör dig sjukare
Prestationskravet i vårdplanen var hög, så kan vi säga. Träffar med nya människor där jag hela tiden skall förklara min situation för anonyma ansikten helt utan sammanhang.
Varje ny läkare ställde samma frågor om samma problem. Jag tror jag försökte leka papegoja och upprepa samma symptom, samma problem och samma svårighet på samma fråga.
Det är väldigt svårt även för en högpresterande människa som står på höjden av sin förmåga. Det ledde till att bilden av mitt tillstånd självklart förändrades baserat på hur jag mådde, vem som frågade och hur de frågade.
I det programmet så ingår det att arbetsgivare, psykolog och jag skulle träffas och diskutera en plan för återgång till arbetsgivaren och arbetsplatsen.
På detta möte så fick jag reda på att det varit omorganisationer. Att min roll inte längre fanns kvar. Att arbetsgivaren inte kunde erbjuda anpassade arbetsuppgifter. De vi träffade på det mötet låtsades som att den första planen (som dokumenterades i journalanteckingarna) inte fanns.
Det var mycket annat negativt med men det förskonar jag dig ifrån. Budskapet var enkelt och tydligt. Om jag absolut envisades med att vilja komma tillbaka så skulle jag få kämpa.
Att kämpa för att få komma tillbaka till den arbetsplats där de jobbade sönder mig kändes inte särskilt lockande.
Detta möte var ett möte så udda att specialistpsykologen och specialistläkaren som bägge enbart arbetar med frågor som dessa inte hade sett det förut. På hösten 2017 när behandlingen hos kognitiva teamet var slut så remitterade de mig till specialistpsykologin då de ansåg att jag behövde mer hjälp av ännu mer specialiserade läkare.
Första mötet var 90% upprepning av det som stod i min journal samt en diskussion om läkemedlen då den läkaren hade en annan uppfattning om medicineringen än den tidigare läkaren.
Sedan började en ”lustig” process.
Vid varje nytt läkarbesök fick jag träffa en ny läkare. Den läkaren behövde då läsa in sig på min journal vilket tog tid av läkarbesöket.
När jag innan sommaren träffade ytterligare en ny läkare för ytterligare upprepning av processen så sjukskrev han mig över sommaren och inpå hösten. Detta då han visste att han som hyrläkare inte skulle vara kvar och att de skulle ha svårt att ha resurser över sommaren.
På 8 läkarbesök träffade jag 7 nya läkare. Alla läste min journal under tiden för läkarbesöket. Alla hade åsikter om tidigare läkares medicinering.
Alla ville ändra medicineringen. Ingen behandlade. Inte en enda gång. Det vet jag i och för sig inte. Jag vet fortfarande inte vad ”behandlingen” för UMS är.Trots lång tid hos specialiserade psykologer.
Den sista läkaren träffade jag två gånger. Något gick episkt fel där, för hon vägrade att svara på försäkringskassans frågor och när försäkringskassan bad om förtydliganden så svarade hon att hon hade svarat redan.
För min del så ledde det till att försäkringskassan avslog min sjukskrivning.
Det vill säga att jag inte kunde jobba för jag var för sjuk och jag inte fick ersättning från försäkringskassan för min läkare kunde inte uttrycka sig i skrift.
Privatekonomin rämnade och för en som redan är sönderstressad så kan du ju lätt tänka dig vad den stressen gjorde.
När jag ifrågasatte läkaren och vad hon höll på med så tryckte hon på överfallslarmet och alla hennes kollegor (samt chef) kom springande. Jag gjorde ett stort nummer av att sitta still och lugnt upprepa mina frågor, men jag var ju då redan ”dömd” av alla på mottagningen som farlig.
Jag fick rätt i min IVO anmälan men det räddade ju inte privatekonomin.
Blir du remitterad till Haninge Psykiatri så föreslår jag att du går någon annanstans. Vård får du inte och du kommer få träffa olika läkare varje gång.
På senhösten bytte jag till en annan klinik och fick träffa en vettig läkare som hjälpte mig med försäkringskassan.
Han hade en hel del bra saker att säga och justerade/bytte medicinering även han. Skillnaden var att det var inte hans åsikter om dos X eller medicin Y, utan att han kunde förklara den kemiska obalansen i hjärnan i samband med UMS. Han kunde också visa på behovet av att lösa problemen istället för att medicinera mot symptomen.
Behandling blev det inte riktigt tal om och i januari 2019 började jag Småbrukarlinjen och flyttade till Huskvarna. Den ”behandlingen” är det bästa jag gjort och nu mår jag bättre än någonsin (läs Hur mår jag idag stycket så ser du vad bättre än någonsin är).
Som jag förstått det så är detta inte unikt.
Arbetsplatsen har en viktig roll i rehabiliteringen vilket de i vissa fall inte tar. En UMS behandling tar tid och måste få ta tid.
Att gå tillbaka till den arbetsgivare som gjorde dig sjuk och den roll som gjorde dig sjuk är farligt, för så lite förändras att du i princip kommer bli sjuk igen.
Behandlingarna som erbjuds för UMS vet jag inte riktigt vad de är, för under hela min sjukperiod (dvs år) så har jag fått behandling från kognitiva teamet i form av Mindfulness, KBT, stavgång och medicinsk yoga.
De remitterade mig även till en fysioterapeft vilket i mitt fall var en riktigt bra behandling, att få träna och lära känna min kropp igen. Men övriga har mest ändrat i medicinering.
Samhällets och arbetsplatsens roll i det hela
Jag väljer ordet roll här med omsorg. Samhället är hårdare, tuffare och kallare än någonsin. Arbetsplatsen likaså. Effektivitetskraven är höga.
Det bästa en arbetsgivare vet är högpresterande individer som levererar över målen hela tiden.
Men någonting är väldigt sjukt under ytan. UMS är vanligare sjukskrivningsdiagnos än influensa och kräksjuka tillsammans.
Många insjuknar varje dag och det tar tid att bli frisk, om du ens blir det. Blir du frisk så kommer du vara förändrad i grunden vilket skrämmer många.
Det finns forskning som visar att UMS ger bestående hjärnskador.
Rehabiliteringen på arbetsplatsen bygger på samma tänk som om du har alkoholproblem, om du brutit ett ben eller blivit synskadad.
Du har tidigare producerat (minst) 100% i ditt fack och rehabiliteringen innebär att du så snabbt som möjligt skall passa i samma fack och producera (minst) 100% igen.
Som UMSare så kommer du inte passa i ditt tidigare fack längre.
För min del så tog det lång tid innan jag ändrade min sjukdomsberättelse. Till en början så pratade jag om att ”jag jobbade mig in i väggen” men nu försöker jag att säga att ”min arbetsgivare jobbade sönder mig” vilket är en betydligt sannare ingress.
Jag tror att det finns en hel rad med anledningar varför individer drabbas av UMS, men en sak är effektivitet.
Vi har enorma krav på oss att vara effektiva i allt vi gör och att hela tiden effektivisera mera. Agneta Sandström beskriver det väldigt bra:
Vi sköter ju våra familjer som vi sköter företag, det ska vara effektivt, man ska fylla dagen med viktiga saker, barnen ska lära sig saker, träna, åka hit och dit. Vi har väldigt lite tid i våra liv där vi bara sitter och pratar eller inte gör någonting, det försvinner mer och mer ut ur våra liv. Vi ska fylla varje timme med något meningsfullt också har vi väldigt konstig uppfattning om vad som är meningsfullt.
Fundera på det. För nästan alltid när vi effektiviserar så gör vi inte det för att få mer tid, utan vi gör det för att göra mer saker på mindre tid.
Det är ju inte så att vi effektiviserar för att få mer avslappning, göra avkopplande saker eller så utan det är hela tiden krav som skall uppfyllas.
Vem har inte suttit i kollektivtrafiken och svarat på mail? Jag kan inte räkna hur många timmar jag pratat i telefon när jag suttit i bilen. Kundsamtal. Säljsamtal. Personalsamtal. Avstämningar och så vidare.
Det vill säga att jag jobbat en hel arbetsdag. Sedan tar jag restiden och gör arbetsrelaterade uppgifter. Många gånger så kom jag hem och hade samtal i örat medans jag pussade frun och gick upp på övervåningen för att jobba vidare.
Vi ser hela tiden till att fylla vår tid med saker. Allt oftare dessutom flera saker samtidigt.
Som att köra bil och prata i telefon. Som att sitta med mobilen samtidigt som du tittar på tv/streaming.
Det där viktiga att göra ingenting och låta tiden ha sin gång har ingen plats längre vilket jag tror är extremt farligt.
Kolla gärna jobbannonser. Kraven är enorma på allt som en jobbsökande skall vara.
Glad, flexibel, många bollar i luften, högutbildad, leende, lagspelare, fatta individuella beslut, självgående, ansvarstagande, styra din egen tid, sätta dina egna mål, nå dina mål. Excelfantom. Wordninja. Administrationsproffs.
Det här är alltså inte en hög chefstjänst utan vilket rutinjobb som helst.
Min tes om hur hjärnan utmattas
Jag tror nämligen att hjärnan är en ändlig resurs som måste skyddas.
Kanske inte bara skyddas utan att hjärnan har en ”batteri” som oändligt långsamt fylls på av de stunder då du återhämtar dig. Det vill säga i stunder av sysslolöshet och kravlöshet.
Prova att titta ut när det regnar. Sitt bara still och gör ingenting annat. Fundera på vattenpölen där dropparna landar. Fantisera om ljudet. Hur det känns när dropparna plaskar. Fredrik Eklund beskriver detta bra i sin utmärkta bok The Sell
I normalläge med lagom belastning så hinner batteriet fyllas på med hjälp av återhämtning. Det är då du laddar batteriet.
Förr i tiden hann vi dö innan batteriet var urladdat. Energin i batteriet används när du tänker och presterar och så vidare.
Nu stressar vi så hårt och belastar batteriet så mycket att det tar slut. När batteriet blir urladdat flippar hjärnan och du har sönder både batteriet och hjärnan.
Då inträffar UMS.
Har du en närstående som drabbats av UMS?
Du kommer inte känna igen din vän/livskamrat. Det kommer bli många konstigheter och saker som för dig känns enkla och triviala kan vara oöverstigliga för din vän.
Det bästa du kan göra är att finnas där. Tjata inte och träng dig inte på men visa för din vän att du finns.
Förvänta dig inte att din vän kontaktar dig, håller tider eller ens löften. Det finns inte i din väns kapacitet längre. Det kanske inte heller kommer tillbaka.
Men finns där, det är uppskattat och det hjälper din vän. Om du blir ghostad[3] så skall du inte ta illa upp. Din vän kanske orkade att skriva ett inlägg på facebook men det betyder inte att kapaciteten fanns för att svara dig.
Ta inte illa upp, det är inte med flit din vän beter sig så. Det är för att det är så det är. Det kommer vara så under en lång tid dessutom.
Vissa saker är märkliga för den som drabbats av UMS. Det går inte att förklara men vissa vardagliga saker kommer vara helt omöjliga att genomföra (som tvätten för min del) och det är bara att acceptera det.
Hitta vägar runt det som är svårt och lös det. Du kommer troligen störa dig något enormt på vissa saker hos din UMS drabbade vän.
Det enda jag kan säga är att detta är tecken på UMS och inte något som din vän väljer.
Känner du igen dig i små eller stora delar av detta
Då kommer du med största sannolikhet inte göra någonting för att ändra på dig. Du kommer fortsätta prestera, möjligen jobba lite hårdare, lite mer effektivt.
Det är liksom så det är. UMS drabbar i första hand högpresterande individer och högpresterande individer löser problem med att jobba mer och hårdare.
Du kommer tänka att det drabbar inte dig medans du letar efter något du glömt. Du läser kanske detta medans du tittar på din favoritserie eller lyssnar på ljudbok.
Jag vet. Jag gjorde likadant själv.
Men om du vill lyssna på ett råd så skall jag ge dig ett utan att du bett om det. Snart – det kan vara om en vecka eller om ett år – så kommer din hjärnenergi att vara slut och då kommer din hjärna att flippa.
Du kommer drabbas av UMS. Det finns liksom inbyggt i dina gener att du skall drabbas för du är den du är.
Din personlighet, ditt driv och dina ambitioner är vad du är och det är också det som du inte kan ändra på så det är därför du kommer ansluta dig till den allt större mängden UMS drabbade.
Så mitt råd är att du skall säkerställa att du klarar dig på försäkringskassans ersättning under 6, 12 och till och med 24 månader.
Med ”klarar dig” så menar jag ju då din privatekonomi. Du behöver vara beredd att skära rejält i dina kostnader för även om du har inkomstförsäkring och löneuppfyllnad vid sjukdom från din arbetsgivare så kommer det till slut bli tufft ekonomiskt.
Det är en extra stress som du verkligen inte behöver. Been there, done that, got the f*cking t shirt.
Det är högpresterande individer med pannben och hög stresstålighet som drabbas av UMS. Det ligger redan i dina gener och det finns inget du kan göra för att ändra på det
Ibland skrämmer jag mig själv med min egen krasshet och det här var ett sådant tillfälle.
Jag ser UMS som en pandemi, en farsot likt digerdöden som utplånade hälften av Europas befolkning på medeltiden. Skillnaden här är att UMS:are inte dör men förändras.
Vissa klarar inte av sin personlighetsförändring och kommer behöva samhällets stöd under hela sin livstid. Majoriteten däremot, de hittar sitt nya jag och accepterar sina nya ”quirks”[4].
Ett annat råd till dig som är UMS:are är att prata om det. Du kommer aldrig läsa den här texten för du orkar inte läsa så långa texter längre. Ett tecken på samhällets absurdism är att nästan ingen läser så här långa texter längre.
När du pratar med till exempel läkare, försäkringskassan eller din familj så beskriv din situation utifrån vardagssysslor som att plocka tvätt, handla, komma ihåg namn eller vad det nu må vara.
De flesta förstår inte att du inte ens kan uttrycka vad UMS är och vad det innebär. Förklarar du med enkla exempel som icke UMS:are tycker är självklara så blir det extremt tydlig.
Var rak och ärlig i hur du berättar, du har inget att skämmas för.
Ett exempel: Förklara att du inte kan åka lokaltrafik längre för det är för många val – vilken linje skall du ta, vilken hållplats skall du kliva av på, skall du stå eller sitta, var skall du sitta och så vidare.
Det är för många intryck – reklamen. Utsikten. Människorna. Prat i mobiltelefoner. Hostanden. Nysningar. Rörelse. Trängsel.
Finns det räddning bortom UMS
Nej och ja.
– Men man kan ha väldigt svåra hjärnskador och ändå återhämta sig, om man ger hjärnan chansen att reparera sig. Så visst kan man bli bättre, men många har en lång resa framför sig och många upplever att de aldrig blir helt återställda, säger Agneta Sandström.
Jag är inte utbildad så jag killgissar nu. Jag anser att det egentligen inte finns något som ”återställd” efter UMS.
Det finns annat och annorlunda däremot. Vilket inte är dåligt.
Det är lite som pokemon och djurens olika utvecklingsnivåer. Du har evolvat till något nytt.
Inte bättre. Inte sämre. Men nytt.
Det behöver du lära dig att leva med. Här tror jag det finns två typer.
De som hittar det nya och lär sig att anpassa samhället, livet och universum så att det passar för en hållbar livsstil. Och de som kommer behöva samhällets hjälp resten av sitt liv.
En annan sak jag upptäckt är naturens helande krafter. Japp, sjukt flummigt. Eller inte egentligen. Vetenskapens Värld har ett intressant program om Naturens helande krafter vilket rekommenderas. Jag skrev om naturens helande krafter med
Jag pratar om gårdsliv för min del. Du lever i synk med naturen och jobbar styrd av årstiderna.
Det finns saker som skall göras varje dag men det kommer inga telefonsamtal, inga sms, inga mail.
I skogsbruket så hittar du trädet som skall fällas. Du fäller det med ett tillfredsställande brak. Du kvistar av och apterar.
Stammarna brosslas[5] till uppsamlingsplats och lunnas[6] sedan ut ur skogen. Från riset reder du ut knabbar och eldar upp riset.
När dagen är klar är du fysiskt slut i kroppen och psykiskt tillfredsställd.
Du ser direkt vad du åstadkommit. Samma sak i jordbruket. I djurhållningen. I odlingarna. Allt du gör är greppbart och du har översikt av vad du gör.
Vill du prova på hållbart gårdsliv med fokus på hantverksmässiga metoder så kontaktar du mig.
Som UMS:are är inte ditt liv förstört. Det kommer ta tid och komma tillbaka och när du kommer tillbak så kommer du vara lite annan än vad du var tidigare.
Gör det bästa av situationen!
Punktlista för dig som är nära någon som drabbats av UMS
Du kommer troligen störa dig något enormt på vissa saker hos din UMS drabbade vän. Det enda jag kan säga är att detta är tecken på UMS och inte något som din vän väljer.
Jag skriver vän här nedan enbart för att det är för långt att inkludera alla möjligheter som vän/livskamrat/släkting/närstående/arbetskamrat/etc. Men det är det jag menar.
- Stå ut. Jag och min fru separerade nästan.
Du kommer troligen störa dig något enormt på vissa saker hos din UMS drabbade vän. Det enda jag kan säga är att detta är tecken på UMS och inte något som din vän väljer. Du blir ghostad. Du blir snäst åt. Du blir satt i andra hand. Tyvärr så kommer det ta tid innan det går över men stå ut. - Hjälp till att se tecknen på hjärntrötthet.
Din vän kommer troligen inte ens märka att det håller på att gå dåligt. Det går fort från att ha en gnutta energi till att ha tömt alla energireserver totalt. För min del är de yttre tecknen att jag tappar ord. Att jag gäspar frenetiskt. Att jag börjar klia mig. Bland annat. Detta kan ju vara annat i ditt fall men lär dig tecknen och agera på dem. - Hjälp din vän att att undvika energitjuvar
Det kan vara svårt att hitta dem, men till exempel handling, välja bland olika val eller plocka tvätt är bra exempel. Handla kan fungera, men ibland inte. Ge då ett alternativ som är lätt att säga ja till såsom ”du kanske skall sätta dig i bilen och vänta” eller liknande. Ibland så säger jag ”jag vill inte välja” när jag är hjärntrött. Det är en signal till min fru att just nu så är det på gränsen. Det är alltid enklare att inte välja än att till exempel välja mellan korv stroganoff eller revbensspjäll till middag. Du kommer se mönster i vissa beteenden och då kan du hjälpa din vän att undvika energitjuvarna. - Låt det ta tid
UMS tar tid att bryta ut och energidepåerna är så låga då att precis allt är slut. Dessutom tar det enormt lång tid att komma upp till en ”fungerande” nivå vilket kan vara frustrerande. Men med att låta det ta tid så kan det också vara att stå ut med att vissa saker tar extremt lång tid att göra. Att göra en uppgift och sedan behöva vila är inte ovanligt. Att ställa undan två saker på olika platser kan vara allt som gick den dagen och skall ni då städa garderoben så kommer det ta tid. - Var förberedd på konstiga reaktioner.
Något så enkelt som att du föreslår att ni skall åka en annan väg i bilen kan leda till att du blir utskälld. Eller att din vän börjar gråta.
Det här är typiskt UMS. En liten förändring blev lite för mycket för din vän att hantera. Det kan ha fungerat förut, men tidigare så har energin varit rätt och platsen varit rätt och din vän varit på en bra plats mentalt.
Fotnoter
[1] = Jag skriver ut företagsnamnen eftersom allt finns publikt på Linkedin i vilket fall som helst.
[2] = Bubbla in är ett uttryck som jag snott från SuperStarkaSotarSara. För mig är bubbla in en skyddsmekanism när jag inte orkar med mer intryck. Att få vara ifred utan val och utan krav och slippa mer inmatning i hjärnan.
[3] = ghostad är uttrycket när din kompis försvinner från radarn. Svarar inte på samtal, sms eller inbjudningar. Försvinner som ett spöke liksom
[4] = med quirks så menar jag märkliga personlighetsdrag som uppstått efter UMSen. Det är inget negativt med det utan snarare bara en observation om att saker i personligheten förändrats.
{5] = Brossla är att bära stockar så att de ligger rätt och lätt kan lastas upp på kälke eller kärra
[6] = Lunning är processen när du tillsammans med brosslaren lastar kälken/kärran och sedan kör ut virket ur skogen