Det var planen i alla fall. Det bliv ”bara” en haningetour och en mälartour. Sjukt surt att missa MT på hemmabanan, men så blev det eftersom jag fick problem med cykeln.
Det där med att åka kommunalt till tävlingar och banor runt om i Stockholm behöver jag nog tänka över. I söndags på väg till Visättra hade jag mer väntetid på resan än restid. På väg hem fick jag skjuts av en hyvens klubbkompis, så då gick det fortare. Det skiljde faktiskt inte så mycket på väntetiden dit kontra restidn hem. Behöver ta en funderare på det här. Det finns multipla lösningar på problemet, som en klok människa en gång sa.
Skön väntetid…
Haningetouren gick som den brukar, typ. Misstag på flera hål. För dåligt närspel och ett par onödiga OB.
Jag har rent generellt svårt att få in tävlingskänslan i kroppen på discgolftävlingar. I basketen så steg adrenalinet och skärpan redan i omklädningsrummet, för atteskalera vid uppvärmningen. På cykeltävlingar så började ritualen redan vid sängkanten, med kolhydratladdning och tävlingsskärpa. I kampsporten tar skärpan och fokuset över när jag kliver in på mattan första gången, för att maxa precis innan matchstart.
I discgolf så hittar jag inte fokuset. Är skarp som en smörkniv och har inte mer närvaro än när jag bloggar på pendeltåget. Jag tror att det är min utmaning just nu, det som kan ta mig till nästa nivå. Med det på plats så känns en PDGA rating på 900 inom räckhåll, för både kastlängd och precision är tillräckligt bra.
Mälartouren på Visättra då?
Första rundan började katastrofalt. Riktigt riktigt uselt faktiskt. Boogie på 16, 17 och 18, det säger en del… Sedan ryckte jg upp mig och stänkte in en birdie på 2an. Därefter hade jag skärpa och spelade riktigt bra, med en riktigt skön långputt på 7an och stabilt utkast som la grunden för en birdie på 8an. Den rundan var verkligen ömsom vin, ömsom vatten. Andra rundan var däremot jämndålig hela vägen.
Som du förstår så gick jag inte till final.
Obligatoriska självporträttet på väg till tävling.
Dagen efter en tävling så känns det alltid i kroppen, vlket är lite märkligt. Jag har ju skrivit tidigare om att det egentligen inte är jobbigt, men ändå så blir man sliten. Botade det med lite drive och precisionsträning på nya banan. Körde en träningssession på förmiddagen, och uppvärmning samt kast på de fyra färdiga hålen. Det kändes bra, och jag ligger stabilt i kastlängd. Med River, Wraith, Surge, Eagle och lättviktsdestroyer så ligger minst tre st inom en femmetersradie på 70-80 m längd.
Invigde nytillskotten i väskan med. En River, en San Marino Roc och en Latitude 64 Mercy. Gick precis så bra som jag hade hoppats på. Mercyn tänkte jag spela mer med innan jag säger mer än att plasten känns kanon, och formen ungefär om en Aviar.
Vi invigde nya banan med några birdies och Danne offrade en River till banan. Gräset är SDGA Högdalen högt just nu, fast kommunen har börjt klippa så det löser sig. Men Damnes disc är nog dessvärre borta.
Idag är det dessutom discgolfträning som jag håller i. Temat för dagen är baklängesspel, så vi börjar vid korgen och spelar därifrån. Tanken är att visa var man behöver ligga för att ta sig framåt, och att ta bort längd och precisionsstressen.