Att ta vara på hela djuret är inte självklart idag. Det sker knappt i vare sig kött eller fiskeindustrin och inte ens på vissa jakter. Men i SHTF komemr detta bli något som är extremt viktigt då det ger råvaror för tillverkning samt möjlighet till byteshandel. Så här gjordes det utan kemikalerier och moderna maskiner [spoiler alert: Det är massa arbete bakom]

SKINNBEREDNING

Ellinor Sydberg, Lotta Rahme, Eva Springe, Christer Backlund, Iben Villumsen
Bearbetning av MadPrepper

---

INLEDNING

Hur länge människan har bearbetat och använt skinn är det ingen som vet. Människan är ju ett tropiskt djur (som alla vet?) som kräver ca +28 grader närmast kroppen för att må bra. Vi kan därför anta att så snart människan lämmnade den tropiska regnskogen och började söka sig mot nordligare områden, så var hon också tvungen att skaffa sig skydd mot kölden. Ett av dessa skydd var kläder.

För att råhudarna skulle bli lämpliga till kläder var man tvungen att bearbeta dem på olika sätt. Beroende på vad man hade för skinn och vad det skulle användas till, varierade behandlingsmetoderna för att uppnå lämpligt resultat. Här i norra Sverige har kunskaperna om skinn och skinnbearbetning varit avgörande för möjligheterna att överleva. I ett område där mer än halva året är vinter, med snö och kyla, ställs kravet på välisolerade kläder högt. Men skinn har inte bara använts till kläder utan har även brukats inom en mängd andra områden. T.ex till väskor, ryggsäckar, remmar, seldon, skor, sängkläder, sittunderlag, förvaringspåsar och tältdukar.

I detta kompendium har vi valt att beskriva några olika metoder med förankring i det cirkumpolära området, varav de flesta finns representerade i norra Sverige. Kunskaper om skinnberedning var för bara ett par generationer sedan en allmän kunskap i norra Sverige. Tyvärr är det i dag en kunskap i snabbt försvinnande. Vi hoppas med detta kompendium, att i någon mån, kunna bidra till bevarande av kunskaper om skinnberedning.

---

LÄDERBEREDNING

INLEDNING

Jag kommer här att beskriva vegetabilisk garvning av renskinn. Underlaget till beskrivningen har jag hämtat ur ”Sydsamisk slöjd” utgiven av Västerbottens museum och Same-ätnams slöjdutskott.

AVHÅRNING

Det finns flera olika sätt att ta bort håren, här beskrivs 3 sätt.

1. Skinnet blötlägges på köttsidan med såpvatten (3 hg ren såpa löses i 10 l vatten) och rullas ihop med hårsidan utåt. Det läggs i rumsvärme eller ute på sommaren på en skuggig plats. Skinnet fuktas varje dag för att inte torka. Genom att lägga det i ett träkärl hålls fukten lättare kvar. Såpan skadar inte skinnet och någon nämnvärd lukt uppstår inte heller. Om endast vatten används, börjar skinnet lukta.
2. Skinnet läggs i öppet vatten med köttsidan neråt. Lämpligt är att lägga det i en bäck eller sjö och fästa det med ett rep,vid en sten eller ett träd. Låt håren sitta kvar hela tiden skinnet ligger i vatten. Det skyddar mot sol och vind. Skinnet kan också sänkas ner under vattenytan med stenar. Denna metod kan med fördel användas om man vill syra nöthudar.
3. Uppsök i december – januari en plats, där marken är någorlunda plan. Skotta bort en del snö, så att ett lager av 30-40 cm snö är kvar och och lägg ned skinnet med hårsidan mot marken. Läggs köttsidan neråt, möglar skinnet och får fläckar som ej går att ta bort. Skotta över rikligt med snö. Kontrollera att skinnet får vara ifred för hundar, rävar och rovfåglar. Risken att råttor skall skada skinnet är mycket liten. I april- maj har håret i regel lossnat. Plocka då inte bort hår i etapper utan pröva först om det lossnar i nacken och på sådana ställen i ytterkanten som torkat. På färska skinn lossnar håret tidigare. Hårborttagning (syrning) med denna metod har bl.a. den fördelen att lukt inte uppstår.

När syrningen är avslutad, plockas håret bort, varefter skinnet sköljes så att allt hår avlägsnas.

GARVNING OCH SKRAPNING

Vid garvning används sälg-, björk- eller granbark beroende på vad skinnet skall användas till. Sälgbarken gör skinnet lättarbetat och ger det ljus färg, medan björkbarken ger strävare skinn och en mörkfrun färg. Granbark lämpar sig bäst för nöthudar. Den ger hårstommen en seg och hållbar yta som inte bryts, och ger lädret ljus färg.

Skala av barken och låt den torka, därigenom blir den starkare och mörkare i färgen. Hacka sedan sönder barken med en yxa. Fyll en kopparkittel till hälften med bark, häll därefter i vatten till kittelns kant. Låt det sedan koka en timme. Koka inte barken i järngryta. Använd inte heller vattenledningsvatten – det kan finnas rost i vatten även om man inte urskiljer det med blotta ögat. Man riskerar att få skinnet fläckigt och bör därför använda vatten från sjöar eller bäckar.

Sila av barken i ett träkärl och låt barklagen svalna. Den får inte vara mer än handvarm, högst 35 grader, om flera skinn skall garvas. Om bara ett eller två skinn garvas, måste temperaturen vara ännu lägre så att skinnet inte bränns. Tillsätt en handfull salt så tränger garvsyran fortare in. Lägg ner skinnet i barklagen. Rör om så att garvsyran fördelas över hela skinnet. Den tränger fortare in när skinnet är i rörelse. Om skinnet ligger stilla, uppstår ljusa ränder där det legat i veck. Omrörningen bör pågå 1-2 timmar. På fläckar där håret suttit kvar måste också yttersta hinnan på hårsidan skrapas bort med ett redskap som inte får vara eggvasst. Eljest uppstår ogarvade, ljusa fläckar.

Skinnet sätts fast i en räckbänk och skrapas på köttsidan så att fett och hinnor avlägsnas. Kvarsittande fett och hinnor medför att garvsyran inte kan tränga in. Vid skrapningen används ett skrapjärn, räckjärn, som stöds mot armhålan, vilket ger möjlighet att utnyttja kroppstyngden, samt en mindre handskrapa. Den senare är lättare att hantera utan att skada skinnet. Vid skrapningen skall vänster hand hålla skinnet sträckt medan högra handen håller skrapjärnet. Det är olämpligt att lägga skinnet på ett hårt underlag vid skrapningen, risken för skador på skinnet blir då mycket stor.

Koka ny barklag, tillsätt salt. Kontrollera temperaturen och lägg ned skinnet. Rör om tills lösningen blivit något blekt. Risken för ränder blir då mindre. Garvningstidens längd avgörs bäst genom prov. Skär av ett stycke av huden, se på snittet. När ingen vit rand syns är huden genomgarvad. För lång tid i barklösningen gör huden skör. Hudar som skall användas till skor, får aldrig genomgarvas, de släpper då igenom vatten. Skrapa skinnet på nytt, då det är färdiggarvat, så att de sista resterna av hinnor och fett försvinner. Häng upp det fritt på en lina. Fäst det med klämmor. Kasta inte skinnet över en stång med den blanka sidan inåt, då uppstår risk för skador.

FÄRGNING

När huden är i det närmaste torr, skall den färgas. Härvid används albark. Bäst är barken från roten som ger starkast färg. Skala bort det yttersta grå barkskiktet. Det är på roten mycket tunt och kan skrapas bort med en slö kniv. Skrapa sedan av barken och mal den i köttkvarn. Blanda barken med lite vatten och gnid huden på hårsidan med denna barkmassa. Om barken blir för torr, tillsätt ytterligare vatten, annars färgas huden dåligt.

Efter färgningen borstas skinnet fritt från all bark med en mjuk borste, Låt skinnet torka något och smörj in det med fett. Detta dras in allt efter som skinnet torkar. Smörj inte in torra skinn, det kan uppstå fläckar. Använd fett från djur, t.ex. klövfett, eller växtfett, t.ex. margarin eller majsolja.

När huden är i det närmaste torr, viss fuktighet måste finnas kvar, rullas skinnet ihop med hårsidan inåt och bearbetas först i järnkätting och sedan i ett vidjeband av hoptvinnade björkvidjor.

MATERIALLISTA

• Renskinn, helst nyslaktade, tunna, kormfria. Torra och begagnade skinn kan användas, men är mindre lämpliga eftersom de i regel är brutna i hårremmen, vilket framkommer först efter garvningen.
• Garvämnen, recept framgår av beskrivningen.
• Kniv
• Skinnskrapa
• Räckjärn
• Räckbänk
• Dragvidja (järnkätting, vidja)
• Kopparkittel
• Trä-, plast-eller emaljkärl. Metallkärl får inte användas, det gör skinnet svart. Kolla att inga spikar finns i träkärlet och att emaljen är hel.
• Fett
• Salt

LITTERATURLISTA

Drake Sigrid, 1979, Västerbottens Lapparna 
Sydsamisk Slöjd,1974, Västerbottens museum och Same-ätnans slöjdutskott
Ågren Katarina, 1968, Hudar och skinn. Särtryck ur Västerbotten

HUR VI HAR GÅTT TILLVÄGA VID VEGETABILISK GARVNING

INLEDNING

Denna beskrivning gäller renskinn med håren på avsedda att användas till dräktplagg. Garvningen gör skinnen mjuka, de tål vatten utan att hårdna och de konserveras även något. När man bereder ett dräktskinn ska det garvas helt igenom i motsats till t.ex. ett skoskinn. Ett skoskinn måste vara vattenfrånstötande och får därför inte genomgarvas.

De renskinn vi har berett var höstslaktade. När vi tog hand om dem i februari var de nedfrusna, osaltade. Vi tog in skinnen och saltade dem. Det är viktigt att salta noggrant i veck och på ställen där det finns fett – köttrester kvar. Gör man inte det kan skinnet börja ruttna och håren släpper. När våra skinn hade tinat upp var de mycket våta. Vi lade dem i ett pannrum för att de skulle torka upp något.

SKRAPNING

Hinnor och fettrester på köttsidan måste skrapas bort för att huden ska ta upp garvning.

För detta arbete har vi främst använt stenskrapor av flinta som vi själva tillverkat. De fungerade bra. Till en del har vi även använt järnskrapor. Skrapan får inte ha en skärande egg, då kan huden skadas.

Det är fördelaktigt om man under arbetet kan spänna fast skinnet på något sätt. Vi gjorde det på ett enkelt sätt med hjälp av en träkäpp. Kanten på huden viks över käppens ena ände som fästes mot magen. Den andra änden stöds mot en vägg. Man arbetar från sig med den flata sidan på flintskrapan mot huden. Använd ditt eget lår som underlag.

En räckbänk kan även användas för detta arbete.

Du får prova dig fram till en arbetsställning som passar dig. Det är viktigt att inte arbeta mot ett hårt underlag, huden kan skadas. Huden ska vara något fuktig när den bearbetas. Är den torr fuktas den med vatten. Börjar huden bli blå är den alltför blöt. Det tog ca. sex timmar för mig att skrapa ett mindre renskinn.

GARVÄMNEN

Bark från al, sälg, björk eller gran. Vi har främst använt al-, sälg- och aspbark. Aspen brukar inte räknas till garvämnena, men den går att använda. Orsaken till att vi hade med asp var bristande kunskaper i hur lövträden ser ut vintertid.

Olika garvämnen ger olika egenskaper. Al ger en stark färg men även ett hårdare skinn. Med sälg får man ett mjukare skinn med ljusare färg. Det går bra att använda olika garvämnen på samma skinn. Om du vill ha ett mjukt skinn men även en mörk färg kan du börja garva med sälg och ta al mot slutet.

TILLREDNING AV GARVLÖSNING

Det är fördelaktigt om barken får torka en tid innan den används. Till ett renskinn behövs ca. tre liter bark. Barken hackas och kokas i vatten 2-4 timmar eller läggs i blöt någon dag. Vi har endast blötlagt barken. Man kan prova om garvlösningen är tillräckligt stark genom att smaka på den. Beskheten anger styrkan.

GARVNING

Garvlösningen strykes på hudens köttsida. Den ska fuktas ordentligt men den ska inte bli plaskvåt. Under garvningen ska huden hänga luftigt.

Det går bra att börja garva huden redan innan den är färdigskrapad. Garvämnena löser upp fett och gör att det går lättare att skrapa.

När garvlösningen har dragit in i huden (första gångerna tar det flera timmar) ska den mjukgöras och sträckas. Huden måste då vara något fuktig. Om den har torkat för mycket fuktas den med vatten. För sträckningen har jag använt en träskrapa med trubbig, slät egg. Jag provade ett par olika arbetsställningar. Den ena var att med foten hålla fast huden mot en pall el.dyl. Vänstra handen håller huden sträckt medan högra handen arbetar med skrapan. Det andra sättet var att lägga huden på en väggfast bänk och låsa den genom att luta kroppen mot bänkkanten. För att inte skada skinnet kan man placera något mjukt som underlag. Den senare arbetsställningen var betydligt bekvämare.

Denna procedur – garvning, sträckning – upprepade jag sex gånger. Då ansåg vi att skinnet var färdiggarvat. Det vanliga sättet att avgöra garvningstidens längd genom att skära i skinnet och se på snittet gäller främst avhårade skinn. För skinn med håren på får man känna på mjukheten. Man kan även se hur snabbt garvlösningen drar in i huden. Torkar skinnet på mindre än en timme är det färdigt.

INFETTNING

När skinnet är färdiggarvat ska det fettas in. Vi har använt matolja. Skinnet fuktas först med vatten för att fettet ska tränga in jämnare. Stryk på fettet i ett tunt lager. Infettningen kan göras ett par gånger. Mellan infettningarna kan skinnet sträckas.

RESULTAT

Vi har fått något olika resultat på de skinn vi berett. Mjukheten varierar. Till stor del beror det på hur mycket man har mjukgjort och sträckt skinnet mellan garvningarna. Några av skinnen släpper håren onormalt mycket på vissa ställen. Troligen beror det på skinnens behandling efter slakten. Det bästa är om man kan ta hand om skinnet direkt efter slakten. Om det måste förvaras en tid ska det saltas in eller torkas. En annan orsak till hårfällningen kan vara att vi haft för hårt underlag när vi bearbetat skinnen. Färgen på skinnen har blivit mer eller mindre jämn. Det beror till stor del på hur väl man fått bort hinnorna.

---

RÖKGARVNING

INLEDNING

Jag kommer här att beskriva 2 metoder som använts av de nordamerikanska indianerna för att bereda hudar. Detta kommer främst att handla om älgens skinn, men även andra större djurs hudar har beretts på liknande sätt.

Den traditionella Indianmetoden att rökgarva hudar är en ganska arbetsam och tidskrävande process som i huvudsak utförts av kvinnorna. Rökningen ger färg, lukt och en viss bevarande effekt. Det är främst på lukten man kan skilja ett rökgarvat skinn från ett fabriksgarvat. Rökgarvat älgskinn är numera ganska sällsynt, det mesta av den indianslöjd som säljs idag är gjord av fabriksgarvat skinn. Rökgarvat älgskinn betalades 1980 med 7$ per kvadratfot. Skinnet användes bl.a. till kläder, filtar, dekorativa föremål, pannbärband (tumpline) m.m.

Älgens hud varierar i tjocklek, ett ungt djur har tunnare hud än en äldre stor älg. Hudens tjocklek varierar även med årstiderna. Från juni till december blir den allt tjockare, efter december blir den tunnare igen. Skinnet från en älg som är fälld på våren är lättast att garva.

I äldre dagar grävdes älgen ner i snön ett par dagar innan den togs tillvara. Det gjorde köttet mörare, men älgen var svårare att flå. Smådjur grävde sig ibland ner till köttet, men vargen lät det vara ifred eftersom han ej tycker om att äta kött från djur som han ej själv dödat.

Tumpline (pannbärband)

METOD A

Till den första metod jag vill beskriva har jag hämtat underlaget främst ur boken:”The Indian Crafts” skriven av William och Mary Commanda.

Det är lättast att garva huden medan den är färsk. Om man måste spara huden ogarvad smörjs köttsidan in med grovt salt och huden rullas ihop med köttsidan inåt. När den sedan skall användas läggs den i blöt ett par dagar. Tillsätter man kalk i badet, ca 1 liter per hud så lossnar hårsäckarna lättare. En fullvuxen våt älghud med hår på väger ca 45 kg så den är ganska besvärlig att hantera.

Avhårning

Första steget är att avhåra huden. Huden läggs över en planka så att kniven har en slät yta att skära över. Med ett långt vasst knivblad skärs håren av. Knivens egg måste slipas ofta. Indianbarnen fick ibland åka kana på hudarna och slet på så sätt bort håren. Håren tvättades, torkades och användes som fyllning i kuddar och madrasser.

Skrapning

Nästa moment är att skrapa huden. Den läggs med hårsidan upp över en kluven barkad stock (scraping log). Stockens ena ände lyfts upp på två ben. Den bör nå just under bältet på den som skall skrapa. Huden hålls på plats genom att man lutar sig mot stockens ände. När hårsidan är renskrapad från alla hårsäckar och hinnor, vänds huden och köttsidan skrapas på samma sätt.

Bearbetning

Huden blötlägges tills den är helt mjuk. Innan den tas upp ur blötläggningskärlet skärs små hål med ca 15 cm mellanrum, 1-2 cm från kanten, runt hela huden. Vattnet vrids ur huden med hjälp av 2 st väl barkade starka pålar (twisting pole).

Twisting pole

En ram att spänna upp huden i, sammanfogas av 4 starka pålar (stretching frame). Ramen görs större än huden eftersom huden töjer sig ganska mycket. Ramen kan ställas horisontellt över marken eller lutas mot en vägg. Huden spänns upp i ramen. Börja i mitten av repet och spänn först åt ena hållet sedan åt andra. Ett för tunt rep skär lätt hål i skinnet. Huden bearbetas med en liten slö hacka av järn. Hackan slås så hårt mot huden så att den, om den vore vass skulle gå igenom. Repen spänns när huden töjer sig. Huden bearbetas tills den är helt torr. Detta tar ett par timmar. Ställningen bör ej stå i solen.

Stretching frame

Infettning

 
Rubbing board

Rökning

När huden är vit och mjuk är det dags för rökningen. Det bör vara en torr, klar och stilla dag. Veden skall vara rutten för att ge mycket rök. Gran och poppel ger skinnet en ljust gul färg. Ceder och en sorts björk (yellow birch) ger en mörkare ton. Innan rökningen täpps rephålen igen med små träpinnar eller sys ihop. Huden placeras runt en trefot och täcks med en duk för att hålla kvar röken. Veden placeras i en bunke och antänds. Det kan behövas några mer lättantändliga pinnar i början. När lågorna dött ut och rökutvecklingen börjat ställs bunken in i trefotens mitt. Huden röks ca 20 min. Hårsidan röks alltid, ibland bägge sidorna. Huden kan skadas om den blir för varm (ej över 35-40 grader).

METOD B

Underlaget hämtat ur ”Smoke Tanning” utgiven av Saskatchewan Indian Arts and Crafts Advisory Committee i samarbete med Department of Indian Affairs and Northern Development.

Skrapning och avhårning

En ställning i vilken den färska huden skall spännas upp sammanfogas av fyra kraftiga pålar (stretching frame). Tänk på att huden töjer sig. Skär små hål med ca 15 cm mellanrum, 1-2 cm från kanten runt hela huden. Huden spänns upp i ramen med ett ganska kraftigt rep. En extra flyttbar påle som sittstöd, samt ett skynke att täcka den kladdiga huden med, behövs också. Köttsidan skrapas först. Ett snett avsågat älgben används som skrapa. Skrapan har skåror som en såg längs sin skärande ägg. Ett läderband runt handleden ger extra stöd. Börja uppifrån och hugg med skrapan snett neråt, det gäller att komma under alla hinnor. När köttsidan är färdig vänds hela ställningen och hårsidan skrapas. Till det används järnskrapor. Före järnet hade man sten eller snäckor att skrapa med.

Stretching frame

Benskrapa

Järnskrapa

Rökning I

Huden skall nu rökas en första gång, denna rökning tar ca 1-2 timmar och går till på samma sätt som i metod A.

Infettning

Djurfett och vegetabilisk olja värms till en smet. Får ej överstiga 30 grader vid kontakt med älghuden. Med en fjäder sprids fettet försiktigt över huden. Ytterligare mjukgörning kan ske genom att älgens hjärna gnids in i huden. Huden blötlägges och bearbetas i blötläggningskaret. Såpa kan tillsättas i vattnet.

Bearbetning

Fortfarande våt dras huden fram och tillbaka över ett slött lieblad eller liknande. Ofta ställer man blötläggningskaret framför sig sig att huden delvis kan ligga kvar i vattnet (se fig). Huden skall därefter sträckas ut.

Huden bearbetas i vått tillstånd.

De hål som gjorts för repen sys ihop och huden vrids ur mellan två pålar (twisting pole, se metod A).

Huden granskas och rester av senor och hinnor avlägsnas med benskraporna, varefter huden bearbetas över liebladet tills det är torrt, vitt och mjukt.

Rökning II

En andra rökning under en halvtimmes tid (se metod A) avslutar garvningen.

EGNA ERFARENHETER

Vi fick tag på ett färskt älgskinn från slakteriet i Sveg. Detta spände vi upp i en kraftig träram (stretching frame). Ramen spikade vi ihop av 5 x 15 cm reglar. Sittstödet gjorde vi av en något klenare regel som vi hängde i två kraftiga rep. För att inte bli kladdiga när vi satt mot huden täckte vi den med ett plastskynke.

Skrapning och avhårning

Vi började med att skrapa köttsidan. Då vi ej hade några älgben gjorde vi skrapor av renben. Dessa var lite för klena och lätta men fungerade ändå. (Ta det försiktigt i början, remmen som spänner runt handleden kan ge senskadeinflammation.) Hugg med skrapan snett nedåt. Försök att komma under alla hinnor samtidigt och få loss ett helt sjok längs hela hudens bredd som rullar sig neråt. Hårsidan skrapade vi med järnskrapor, typ de båtskrapor som finns i färghandeln. Huden måste vara halvtorr för att få loss håren. Det går att skrapa när huden är helt torr, men det blir lättare hål i huden då. Vårt skinn som var av en älgkalv var ganska tunnt, så vi fick en del hål i det.

Infettning

Vi skar av 1/4 av huden för att garva. Som fett använde vi renhjärna. Renskallen klöv vi med en yxa, tog ut hjärnan som vi gned in i den torra huden. Efter ett par timmar, när hjärnan dragit in i huden la vi den i blöt i en plastbalja med vatten. Huden var då rödprickig av hjärnan. I baljan låg den ett dygn.

Bearbetning

Nästa moment var att torka huden. Vi var två stycken som hjälptes åt att dra huden mellan oss. Då det var ganska kallt ute höll vi huden över en eld. Efter 3 timmar var huden nästan torr, ändå hade vi bara fått ett litet hörn riktigt mjukt. Vi fettade in huden igen. Denna gång med matolja, ca 1 dl som vi gned in i huden. Nu låg huden orörd ca en vecka i brist på tid. När vi så plockade fram den igen var den helt stel. Då la vi den i såpvatten ca 20 grader varmt. Det gick åt ca ½ dl såpa. Där fick huden ligga över natten. Det första vi gjorde när vi plockat upp huden var att dra den över en vinkelprofil av stål som satt i en ställning ca ½ m över marken. Där det fattades skar vi nya hål längs kanterna. I hålen kunde vi sticka in fingrarna och fick på så sätt bättre tag. Efter att ha dragit huden över vinkelprofilen ca 30 min på olika ledder vred vi ur den mellan två pålar. Därefter gjorde vi en ram som vi spände upp huden i. Vi slog med järnskraporna på hudens bägge sidor med jämna mellanrum tills den var helt torr. Då vi tog loss huden ur ramen var den mjuk med en vit sämskad yta. Vissa tjockare delar var fortfarande lite hårdare.

Rökning

Vi gjorde en liten trefot som vi spände upp vår hudbit runt. I en kaffeburk tände vi en liten eld som vi täckte med smulor och småbitar av torr rutten granved. Över trefoten trädde vi en stor plastpåse som gick ner till marken. I toppen gjorde vi ett litet hål för att få cirkulation. När inga lågor fanns i kaffeburken utan bara tjock rök ställde vi in den under trefotens mitt. Först lät vi röken cirkulera fritt i påsen och fick på så sätt huden rökt på bägge sidor. Vi märkte sedan att om man knöt om påsen så den låg tätt an mot huden och röken koncentrerades till en sida blev resultatet bättre. Totalt rökte vi ca 3 timmar. Resultatet blev en något ojämn ljust gulbrun färg.

Materiallista

METOD A

• ett färskt älgskinn
• kniv med ett långt vasst blad
• järnskrapa
• blötläggningskärl, ej metall då det kan missfärga skinnet
• rep med ca 1 cm diameter
• liten järnhacka
• granruska
• djurfett eller vegetabiliska oljor ca 3-4 dl
• såpa ca 3-4 dl
• ved till rökningen, vanligast är rutten gran
• duk att täcka huden med vid rökningen
• virke att tillverka de olika ställningarna av

METOD B

• ett färskt älgskinn
• rep med ca 1 cm diameter
• älgben att tillverka skrapor av
• järnskrapa
• djurfett och vegetabiliska oljor ca 3-4 dl
• älgens hjärna om möjligt
• blötläggningskärl, ej metall då det kan missfärga skinnet
• såpa ca 3-4 dl
• ved till rökningen, vanligast är rutten gran
• duk att täcka huden med vid rökningen, samt något att ha som skydd vid skrapningen
• virke att tillverka de olika ställningarna av

FETTGARVNING

INLEDNING

Fettgarvning har bl.a. använts av eskimåer. Garvningen gick till på följande sätt. Huden skrapades med en ulo (en halvmånformad skrapa) på köttsidan. Skulle den avhåras så lades den så länge i vatten (ett par veckor) eller i snö (ett par månader) att håren lossade lätt vid skrapning. Därefter smordes huden in med t.ex. tran, fiskrom, hjärna eller lever som innehåller fetter. Huden hängdes upp för att härskna (ett par veckor) och tvättades sedan med urin eller vatten. Genom tuggning och gnuggning gjordes huden mjuk. Garvningen var ett kvinnoarbete hos eskimåer. Lädret man får är mjukt och vattenuppsugande av typ sämskskinn.

UTFÖRANDE

Vi använde en liten bit renskinn som avhårades genom att läggas i blöt i en såplösning (1 msk såpa till 1 l vatten) ca. 2 veckor och skrapas. När huden hade torkat, fuktades den på köttsidan så att den blev lättare att skrapa. Huden skrapades 2 gånger. Därefter lades huden i blöt och hängdes upp för att droppa av. Samtidigt smälte vi ½-1 dl smör i en kastrull som sedan fick avsvalna (under 35 grader). Det flytande smöret smordes och arbetades in på den fuktiga hudens köttsida genom gnuggning. Huden hängdes upp i ca. 2 veckor. Efter 1 vecka började smöret härskna. För att få bort fettet tvättades huden i såplösning (1 msk såpa till 1 l vatten). Under torkningen sträcktes och gnuggades huden för att den skulle bli mjuk. Huden tvättades, sträcktes och gnuggades ännu en gång.

ERFARENHET

Huden var inte jämnt garvad över hela ytan. Troligtvis beroende på otillräcklig skrapning och för kort garvningstid. Om huden hade skrapats 3 gånger och fått hänga i 3 veckor hade resultatet blivit perfekt. Viktigt är också att man bearbetar huden så den blir mjuk. Efter garvningen har den krymt 10-20%, vilket kan ställa till problem när man börjar använda saker man tillverkat av huden.

LITTERATUR

En bra bok som behandlar eskimåernas skinnberedning och vad man använde skinnen till är:
Hatt, Gudmund. Arktiske skinddragter, Köpenhamn 1914.

---

VITGARVNING.

Vitgarvat har man gjort på många olika sätt. I några beskrivningar står det om beredning med havremjöl och vatten, men vi använde en metod med vetemjöl, salt, vatten och alun.

Vi garvade fårskinnet på detta sätt.

Det första vi gjorde var att tvätta skinnet i en tvållösning. Till denna lösning använde vi 1 dl. ammoniak 25 % till 10 l. vatten och vi vispade ned 3 dl. tvålflingor. Nu fick skinnet ligga i några timmar i denna lösning. Därefter spolade vi det med kallt vatten. Efter tvätten spände vi ut skinnet med grenar och lät det torka.

Det nästa vi gjorde var att skrapa av alla hinnor och köttrester. Till detta arbete använde vi skrapor av flinta, men också av järn.

Vi skrapade skinnet i räckbänk. Detta redskap är väldigt bra att arbeta med, därför att man får en bra arbetsställning och därigenom får bättre kraft i armen när man skrapar, men det bästa med räckbänken är att skinnet sitter fast och man kan arbeta med båda händerna. Efter skrapningen gned vi in köttsidan med en smet.

Recept:
5 dl vatten
1 dl alun
1 dl salt
Vispa detta med vetemjöl så det blir en bra pannkakssmet. Detta recept är till ett skinn.

Nu vikte vi skinnet, det fick inte komma smet på ullen, så vi vikte på detta sätt:

1. Vi vikte benen in mot ryggen.
2. Vi vikte huvudet ned mot benen.
3. Nu hade vi ett paket med ullen ut och det fick ligga i ca. 10 – 12 dagar, på ett ställe där temperaturen är ca. 15 grader varmt.

När skinnet hade legat färdigt, skrapade vi av smeten och det fick torka. Sen slog vi av mjölresterna, genom att slå på skinnet med en pinne.

Om man ser fläckar, där inte garvningen har trängt ned, så beror det på att inte alla hinnor är borta, de måste skrapas bort och smet läggas på igen. Det går att använda samma smet igen. Det nästa vi gjorde var, att kamma ullen, så den blev mjuk och den sista smutsen kom ut. Nu fattas bara att smörja på matolja på köttsidan, så den också blir mjukare och inte smuts fastnar så lätt på den.

Materialet:	Inköpsställe:
Fårskinn	Hos en bonde
Vattenslang
Ammoniak 25 %	Färghandel
Tvålflingor	Färghandel
Alun	Färghandel el. Apotek
Salt
Vetemjöl

LITTERATUR

John-Erik Pettersson, Malungs kommun, 1976: Malung. Ur en sockens historia, tredje delen.

---

NÖTHUDSBEREDNING

INLEDNING

Garvad nöthud, både den kraftigare oxhuden och den tunnare kalvhuden har varit betydelsefull. Och mest betydelse har den kanske haft som skoläder. Den användes både som bottnar, ovanläder och skaft i ex. kängskon. Den har varit ett bra material till väskor, ryggsäckar och övriga förvaringssäckar. Som mjölsäckar gjordes den av kalvskinn, där håren var vända utåt.

Håren behölls också på kalvskinnen, när de skulle användas som ”underbredor” – gamla tiders underlakan, och var dessa dubbla med ett sprund fylldes de med allt från halm, hö och ängsull till älghår och dun. På samma sätt gjorde och använde man kuddar. Nöthuden användes också till remmar, seltyg, förskinn, handskar, byxor m.m.

HUR GÖR MAN?

Arbetsordningen är denna:

1. Slakt
2. Omedelbar saltning eller torkning. Det går att garva utan föregående konservering också, men rågarvning har ansetts vara svårare.
3. Ev. avhårning. Detta kan man göra genom att skrapa, syra (en slags rötning), luta (med asklut eller aska) eller kalka.
4. Sköljning (efter avhårningen).
5. Skrapning eller räckning. Hinnor och rester av kött skavs av skinnet.
6. Garvning. Detta kan man göra genom att garva vegetabiliskt (med garvämnen från växtvärlden), sämska (med fett = fettgarvning) eller vitgarva (mineralisk garvning, med metallsalter, främst alun).
7. Ev. frysning under garvningsproceduren. Skinnen ansågs bli bättre.
8. Fortsatt skrapning eller räckning under garvningen. Garvämnena löser bl. a. upp en del fetter som nu kan skavas av.
9. Infettning.
10. Sträckning och fortsatt bearbetning av huden tills den är mjuk och större.

Följande är fritt saxat ur kapitlet ”Hemgarvning” i ”Hudar och skinn”.:

”Beredningen av nöthudar till skoläder var utan jämförelse den tyngsta och mest tidskrävande proceduren.”

”En annan vanlig avhårningsmetod var att använda aska, vilket påstås ha givit starkare läder. Askan ströddes då ofta ut över den våta hudens köttsida och huden veks ihop och fick ligga tills håren lossnade. Vanligare var dock att man kokade en lut av aska som hudarna lades ner i. När en skiva rå potatis flöt på luten var den lagom stark. Den yngsta metoden bestod i att man gjorde en gröt av kalk och vatten som man bredde ut på köttsidan av huden, som sedan veks ihop och lades ner i ett kar med den återstående kalklösningen.”

 ”Till barkningen användes huvudsakligen sälg- och björkbark men även bark av gran och i sällsynta fall av asp och al.”

Om barkgarvning i Malung berättar Linné i Iter Dalecarlium 1734:
”Man frågade, huru barkningen här skier, swarades: att huden först kalkas, sedan skåtas håren af och sedan sköljes i strömmen. Sedan tages torr björkbark och granbark, slår therpå kalt wattn och litet gäst, hwarutinnan huden ligger hela tre månader. Thenna process kallas kallbarkning och blifwer här igenom lädret helt braf och wattufritt. Hetbarkningen skier lika, allenast barken kokas utan gäst. Processen skier fortare, men lädret blir ej så godt.”

(Ur Malung-en sockens historia)

SÅ HÄR GJORDE VI

Vi hade en kalvhud. Den hade legat under snön efter slakten (för några veckor sen ?). Vi strödde på ordentligt med grovsalt ca 5 kg på hela huden. Några dagar senare delade vi en bit av huden i sex delar. Tre av dessa fick behålla håren på, medan vi skrapade av håren på de tre övriga.Tidsbrist gjorde att vi inte prövade någon annan avhårningsmetod.

En avhårad och en ej avhårad del gick till var och en av de tre garvningarna, vegetabilisk-, vit- och fettgarvning.

Efter en vecka:
Vitgarvningen behöver ligga längre. Fettgarvningen likaså. Den ger en otrolig lukt nu. Påminner om salt sill som legat ett tag. Veg.garvningen har knappt hunnit börja ta än.

Efter två veckor:
Vitgarvningen ej klar. Fettgarvningen klar fläckvis i kanten. Den har en konstig yta. Som angripen av svamp eller som saltutfällningar. Färgen på fläckarna är gul. Vi skar ett snitt och huden är helt genomgarvad på dessa fläckar. Snittet är gulvitt ogenomskinligt. Gnuggade en fläck med händerna och efter bara några minuter var den mjuk och sämskliknande luddig på ytan. Veg.garvningen har en underbar färg nu. Den är mörkt blodröd. Men den är garvad endast i det allra yttersta skiktet.

Efter fem veckor:
Vitgarvningen har torkat. Lade den i blöt och skrapade sen huden. Garvningen hade tagit bra på den avhårade delen, men sämre på delen med hår på. Varför? Kanske för att den där når huden endast från köttsidan, medan på den avhårade delen går garvämnena in från bägge sidor. Skulle man kunna stryka på en ny alunsmet och låta delen med hår ligga lika länge igen? Fettgarvningen har tagit något mer men torkat. Den är mycket ojämn. Borde ha strukit på mer torskleverolja. Jag tycker att det är lättare att mjuka upp den avhårade delen än den ej avhårade. Varför? Veg. garvningen – fortfarande mest rårand. Det luktar surt om garvbadet.

Efter 10 veckor:
Allt är förstört i barklagen. Det luktar ordentligt surt. Huddelarna faller sönder i slamsor när jag lyfter dem. Är garvämnena slut i barklagen så jag borde ha bytt den? Eller har helt enkelt huden legat för länge? Har läst om garvningstider på mellan sex veckor och tre månader. Jag borde nog ha kontrollerat huden efter sex, sju veckor.

TIDSÅTGÅNG – UNGEFÄRLIG

I barkbad: Några veckor – ett halvår.
Vitgarvning: Några veckor.
Fettgarvning: Några veckor.

Eftersom oxhuden är kraftigare tar den längre tid att garva än kalvhuden. Ska huden ej släppa igenom vatten ex. till skor, får den inte genomgarvas. En rårand måste finnas. För lite garvad blir huden hård vid torkning. För mycket garvad tar den in vatten.

MATERIAL

Före garvningen: 
Hudar – ring bönder i din omgivning, om det finns några. Har inte dom kan du få tips om var du får tag på. Grovsalt – till insaltning av de råa hudarna. Skrapor – sten eller järn (se s. 8). Räckbänk – eller något jämförbart (se s. 8 och 9). Ev. aska, asklut eller kalk – till avhårning. Kärl – helst plast, för ev. avhårning och garvning.

Under garvningen:
För veg. garvning – granbark-eller bark av björk, sälg, asp och al. För vitgarvning – alun (från apoteket) + salt + mjöl + vatten För fettgarvning – något omättat fett, ex. torskleverolja (från apoteket).

Efter garvningen:
Fett – för slutgiltig infettning vid mjukgörningen.

LITTERATUR

Fjellström Phebe, Material och teknik, Arbete och redskap, Lund 1979, LiberLäromedel.
Stenberg Leif, Näbbskor har alltid funnits men i år går de omkring i Paris, Femina nr 3/1977
Veirulf Olle (red.), MALUNG – ur en sockens historia, tredje delen, Malung 1976, Malungs Boktryckeri. Malungs Kommun.
Ågren Katarina, Hudar och skinn, Västerbotten 1968
Commanda William and Mary, 1980, The Indian Crafts.
Farnham A.B. 1950. Home tanning and leather making guide. OHIA USA.
Saskatchewan indian arts and crafts advisory committee, 1974. Smoketanning.
Schneider C.Rickard, 1980. Crafts of the North American Indians.