Jag har länge tränat mer eller mindre konstiga saker. Saker som inneburit mosade tår, brutna fingrar, trasiga revben, sår och andra skador. Vid ett par tillfällen, när jag uppsökt sjukvården, så har det varit suckar och förmaning om att vara mer försiktig. På senaste tiden så har jag mötts av ett annat beteende.
Mängden skador har varit konstant över åren i princip och även amplituden i skadorna. Läktiden har varit ungefär den samma den med. Men på senaste tiden så har jag mötts av något annat. En noja från sjukvården som jag tycker är lika intressant som oroande.
Åldersnoja är det jag möts av. Det kommer med åren, du är ju inte ung längre, du får tänka på din ålder etc etc. Helt plötsligt så är problemen i foten relaterade till ålder, oavsett att jag haft problem länge med foten på olika sätt.
Jag har starkt pannben, är van att trycka igenom smärta och att alltid försöka, oavsett om jag kan eller inte. Men till och med jag börjar bli påverkad av sjukvårdens attityd. Och om det börjar påverka mig, som i vanliga fall tror starkt på mig själv och min egen förmåga så undrar jag hur andra påverkas.
Det känns definitivt inte positivt och det främjar inte återhämtning. Helt plötsligt börjar sjukvården hänga upp saker på något som inte går att påverka, och hur främjande är det får läkning och återhämtning?
Det känns inte som att sjukvården gör det de kan för att skapa bra förutsättningar. Vore det inte bättre att fokusera på att kontrollera det som går att hantera och fokusera på det positiva?
Sluta gnälla, kom med förslag
Det sjukvården till att börja med borde göra är att kontrollera om/hur personen brukar vara skadad. Hur brukar patienten träna? Hur brukar patienten återhämta och läka?
Det ingår ju i anamnestagandet, men jag upplever att vissa vårdgivare snabbt drar slutsatser efter personnummret istället för att fråga.
Det roliga var att jag var hos en specialist igår. Du vet en sådan där som är svår att få tid hos och som man i te kan boka in själv. Han var intresserad av min träning. Av min normala skadenivå. Han ville prova den minst agressiva metoden först då det skulle påverka mig och min träning minst (om det fungerar). Han hängde inte upp något på ålder utan beskrev sakligt problemet, förklarade symptomen och presenterade olika lösningar.
I och med det gav han mig en känsla av påverkansmöjlighet vilket jag är övertygad om är en viktig del i läkandet.
Den första kvinnan jag pratade med tyckte snorkigt och kort i tonen att jag borde tänka på min ålder och skaffa bättre skor… Specialisten diagnosticerade det som Mortons (nervinflammation mellan två tår) och andra skor hjälper inte. Hon kanske bara var bitter för att hon inte var specialist, eller hade ett dåligt år på jobbet, vad vet jag…