Det finns mycket att preppa för och det finns många sätt att preppa på. Det största felet många gör är att hävda att X skall vi preppa för eller att Y är viktigare/mer sannolikt än något annat.
För min del så har preppingen förändrats radikalt. Det är viktigare att ha 50 kubik ved. Det är viktigare att djuren har mat. Det är viktigare att grödorna gror.
För att det handlar om vår överlevnad.
Utan veden har vi vare sig varmvatten eller möjlighet att laga mat. Vi kommer frysa en hel del med. Utan djuren har vi inget att äta. Utan spannmålet och grödorna kommer både vi och djuren att svälta.
Det dom kallas för kris i det civila samhället är något som knappt skulle märkas här på gården. Ett längre elavbrott skulle få oss att handmjölka samt att hinka vatten.
Mycket större skillnad än så skulle det knappt bli.
DN skriver idag om gården jag bor på i del 1 av deras artikelserie om självhushållning
Kolla även in den välgjorda videon om livet på gården.
Vad är då prepping
För de flesta så har det varit en vapengalen vit man som avskärmat sig från samhället. Inget kunde vara mer fel i mitt tycke. Prepping, vilket jag mycket hellre kallar förberedd, är just att vara förberedd på det oförutsedda. Elavbrott, skogsbränder, jordbävningar, översvämningar, samhällskris, matbrist, logistikproblem, explosioner, vattenbrist och mycket mycket mer har alla en sak gemensamt. Det finns en akut fas (när katastrofen inträffar) och en sekundär fas (när akuta fasen är över).
Samma sak gäller för alla dessa (förutom brister som byggts upp över lång tid) – i den akuta fasen kommer du behöva förflytta dig snabbt, folk kommer vara chockade och du kommer inte ha tillgång till det du normalt har för att lösa kriser.
Efter den akuta fasen kommer den sekundära fasen där du och alla andra kommer ha överlevnad som första prioritet. Överlevnad som i var kan jag dricka vatten. Var kan jag äta. Var kan jag sova. Dessa behov (Maslows behovstrappa)
är grundläggande för alla människor. Hur vi ser på förberedelser, vad vi förbereder oss på och hur vi planerat skiljer enormt.
Jag personligen vet att en bra penna behövs flera gånger varje dag och därför har jag både kulspetspenna och spritpenna på mig. Arbetshandskar behövs hela tiden och därför har jag dem fastsatta i en karbinhake i bältet så jag alltid har dem med mig. Och så vidare. Med mera. Etc etcetera
Lisa Magnusson skrev en ledare i DN med titeln ”Prepparna vore förmodligen de första att dö i ett nödläge”.
Jag tror att Lisa har väldigt rätt men samtidigt väldigt fel. I ett nödläge kommer många människor att dö. Så även de som är förberedda. En explosion, en snöstorm, en jordbävning eller en terrorattacker är väldigt svår att förutsäga. Men oavsett om ens plan är att bugga in (stanna i sitt hem och skydda sitt hem) eller att bugga ut (dra iväg till sin tillflyktsort) så har den personen i alla fall tänkt till innan och försökt minimera risker och sin belastning på samhället.
Det Magnusson missar är att den som är förberedd med mat, vatten, kläder, utrustning etc inte kommer behöva lika mycket hjälp från samhället som den som förväntar sig att vatten skall komma i kranen och att lampan i kylskåpet skall tändas och om det inte fungerar så skall samhället hjälpa till.
Därför är prepping som livsstil inte något föraktfullt, utan snarare en samhällsnytta. Visst, som i alla sammanhang så finns det avarter där nationalromantik och orylgalningar blommar ut. Men det är en väldigt liten del av samhället.