Jag hade glömt bort den där sköna känslan av att sporta i mörker. Verkligen glömt bort hur en rotvälta blir till en nedsmält människokarikatyr, hur hörlurssladden svishar förbi som en ondsint zombie i World War z och hur läckert tunnelseendet blir i lampans sken.
Snön har ju inte fallit än, så det är lite mörkt efter 18 (och värre lär det bli). Direkt efter middagen så stack jag ut och sprang. Först kör jag 5 minuters uppvärmning, vilket görs i bebodda trakter (läs upplyst med gatlampor) man sedan är det en sträcka på ca 1 km som är oupplyst. En grusväg i skogen är ju ganska harmlös, men i mörkret så blir det märkligt nog något helt annat. Fånigt, för det finns ju verkligen ingenting att oroa sig för…
Den rundan jag springer har jag färdats på hundratals gånger. Till fots, springandes, cyklandes, på skidor etc etc… Men i mörker blir det verkligen annorlunda. Som alla grusvägar så är det stenar, ojämnheter och några vattenpölar inkastade. I dagsljus så ser man dem. Att springa i mörker innebär väldigt lätta fötter, så att man inte sätter ner foten för hårt på något olämpligt.
Men ficklampa då? kanske du tänker…. Jag hade med mig en lampa. Jag tog en av de minsta maglightarna jag har, för jag ville inte springa runt med massa vikt. Fördelen med en pluttig ficklampa är att den väger extremt lite. Men ljuset blir ju extremt litet med. Det duger till att leta efter ljus vid ett strömavbrott. Men att lysa upp så att man ser var man sätter fötterna när man springer i mörker? Nope! Dessutom så sabbar det mörkerseendet, så det enda som hände var att jag såg en ljusring, men inga detaljer. Korkat, med tanke på de andra lampor jag har hemma. Det var ju dessutom molnigt, så ljuskompisen månen var ju som bortblåst.
Väl inne på elljusspåret så är det upplyst. Vid ungefär halva vändan började jag fundera på strömavbrott och ifall det var läge att hålla noga koll på lampan. Men ”jag dör” rösten i huvudet överröstade de tankarna 😉
Det är verkligen häftigt att glida runt i mörkret. Elljusspåret känns tryggt, medans det två meter utanför är mörkt och obehagligt. Jag är van att cykla på skogsstigar i mörkret, där pannlampan skapar en trygghetsbubbla, och det känns ungefär likadant på elljusspåret.
På vägen tillbaka så var månen framme, vilket gjorde att det kändes som dagsljus.
Jag brukar roa mig med min starka ficklampa (tänk lasersvärd) att när det är mörkt ute rikta den mot skogsbryn långt borta. Det är ofta som man ser reflekterande ögon på olika höjd. Lite fantasieggande och spännande att inse att jag inte är ensam i skogen. Det är också intressant att ljuset _inte_ reflekteras i människors ögon