Så här skriver Hans Ryttman själv:
På facebook skriver Jaktkritikerna
Sist de gjorde en undersökning var kring sekelskiftet. De visade att 14 %av alla älgar blir skadeskjutna. 4 % av dessa skadade älgar återfinns ALDRIG!
Sädgässen är mer än 60% skadeskjutn sedan förra jakten.
Rävhuvuden och räv tassar skickades in och väldigt mång av dessa har gamla blyhagelskador.
De som refereras är alltså Svenska jägareförbundet. Jag har kopierat deras text och rättar således inte stavfel etc.
Samma uppgifter hittas i boken jaktkritik (vilket inte är så konstigt då den bara är en ompaketering av bloggen som är en ompaketering av Jaktdebatt, dvs Jaktkritikernas medlemsblad.
Detta är alltså jaktkritikernas argumentationsbas. De känner till tre undersökningar och hävdar att Jägareförbundet är emot undersökningar.
- 14% av alla älgar blir skadeskjutna
En direkt felaktighet. 14% av älgarna gick från skottplatsen istället för att falla ner döda direkt vilket är något helt annat. I jägareförbundets egen undersökning (se punkt 4). - Sädgässen är mer än 60% skadeskjutna sedan förra jakten
Sedan förra jakten är intressant att hävda om en undersökning som genomfördes 1978–1979. Jaktetiken har förändrats sedan dess. - 30% av rävarna skadeskjuts
Denna siffra går inte att hitta någonstans i det av Jaktkritikerna refererade materialet. Och materialet härstammar från en inventering som genomfördes 1965–1968. - Svenska Jägareförbundet är emot alla studier och undersökningar om skadeskjutna fåglar och däggdjur
Förutom att Jägareförbundet genomför egna studier (se bland annat punkt 1) så forskar SLU, Naturvårdsverket och många andra på detta.
Vad är det jaktkritikerna säger då?
Älgar skadeskjuts till 14%
Undersökningen Ryttman hänvisar till är denna: Älgjakt och skadskjutning under den första älgjaktsveckan 1998 genomförd av Hans von Essen och Göran Ericsson
Rapporten publicerades av Svenska Jägareförbundets forskningsavdelning med ISSN 1400–1667
Ryttman hävdar att 14% av de påskjutna älgarna måste sökas och att 4% aldrig återfanns. Detta är (snällt sagt) en snedtolkning av det rapporterade materialet. Det som rapporterades var att 75,3% av de påskjutna älgarna föll direkt på skottplatsen. Skadeskjutningsfrekvensen ligger inom intervallet 1,2-4,5% av de påskjutna älgarna (utan justering med hänsyn till återfunna älgars livsstatus).
De 14 procent som Ryttman hänvisar till i sin text (som använts som fakta i otaliga insändare genom åren) är inte det antal djur som skadas av jägarnas kulor. Fakta är att det är siffror på hur många älgar som försvinner ur jägarens åsyn efter skottet. Det tar ungefär 20 sekunder för en älg att dö av en perfekt träff i hjärta/lungor. Under den här tiden känner älgen inte någon smärta alls, enligt FOA, Försvarets Forskningsanstalt, som har kunskap om liknande förhållande från krigsdrabbade områden. Om en älg ger sig iväg med en genomsnittshastighet efter skottet av 50 km/ tim hinner den gå 275 meter innan den faller död ner.
Ryttmans definition om skadeskjutning är alltså inget som andra i forskningsvärlden använder sig av då det helt enkelt inte är en metod som går att använda för att få fram siffror om skadeskjutet vilt.
Enligt Ryttmans definition så är det 14% skadeskjutningar enligt dessa siffror från undersökningen. Dvs att enbart de älgar som föll på skottplatsen är skjutna älgar och att allt annat är skadeskjutning.
Om man hittar tecken på träff eller ej är intressant. I de flesta fall så betyder en träff på en älg att det hittas spår av det på marken. I 59 fall (26%) så hittades inga tecken på träff (vilket inte måste betyda att det var en bom)
Nu blir det knepigt att hålla isär siffrorna då vi får procent av de älgar som gick vidare från skottplatsen samt procentsats baserat på del av den totala mängden fällda älgar. Helbom är ett jägaruttryck där jaktledaren, skytten samt eftersöksekipaget undersökt skottplatsen samt där viltet gått och med sin erfarenhet bedömt att skytten inte träffat viltet. Med hela materialet av påskjutna älgar så var det 1,6% som bedömdes som helbom.
Det var 1,2% där skytten, jaktledaren och eftersöksekipaget ansåg att det var en träff men att älgen gått vidare utan att hittas. 1,2% skadskjutna älgar alltså. Dessutom behöver vi titta på resultatet av eftersöket
Extrapolerar vi då mängden påskjutna älgar som inte hittades och tar resultatet av fråga B7 där 61% av de påskjutna älgarna hittades döda (dvs ej skadeskjutning) så kan vi förutsätta att uppskattningsvis 61% av de ej hittade älgarna dog.
Med denna statistiska analys av datat får vi fram att rimligen skadesköts 0,73% av de påskjutna älgarna.
Diskussion om begreppet skadeskjutning
Vi vet att om en skytt avlossar ett skott mot ett vilt så har vi ett påskjutet vilt. Om viltet faller på platsen, såsom det gjorde i 75% i denna undersökning har vi en träff. En älg som nyss tagit ett andetag och syresatt blodet kan, trots att den har en dödlig skottskada färdas upp till 500 meter innan den dör. För skyttens del har vi då ett påskjutet vilt som vandrat iväg, men för det behöver det inte vara ett skadeskjutet vilt. Ofta kan skjuttecknen på plats visa riktning ett vilt tagit och det går tack vare sårskadan att följa blodspåret till den plats där viltet dött/tagit sårlega. Ibland behövs det eftersöksekipage och dessa är otroligt kompetenta i att hitta vilt. Som vi såg i denna undersökning hittades de flesta påskjutna älgarna.
Kvar har vi då två kategorier.
- Bommen: En påskjutning där skottecknen på platsen där viltet var inte visar några tecken på träff. När ett eftersöksekipage inte kan hitta det påskjutna djuret och inga spår kan hittas i markerna som visar på en träff så är det rimligt att anta att det var en miss och djuret inte är skadat.
- Det skadeskjutna viltet: En påskjutning där skott-tecknen på platsen troligen, men inte säkert visar tecken på träff. När ett eftersöksekipage inte kan hitta det påskjutna djuret och spår kan hittas i markerna som visar på en träff så är det rimligt att anta att det var en träff och att djuret är skadat. Då har vi en skadeskjutning.
Kategori 2 tillsammans med en extrapolering av hur viltet påträffades vid eftersök ger då en skadeskjutningsfrekvens om 0,73%.
Istället för att säga en siffra och hänvisa till “en undersökning” utan källhänvisning a la jaktkritikerna så har du nu namnet på undersökningen samt ISSN nummer. Jag har också visat vad undersökningen kom fram till. Min extrapolering av data kan diskuteras men skall vi diskutera potentiellt skadeskjutet vilt så måste vi justera datat utifrån livsstatus på hittat vilt.
Räv skadeskjuts kopiöst — 30% av äldre rävar hade hagel eller andra skottskador
Detta är hur jaktkritikerna skriver om rävjakt. Ibland är det kortare i stil med “30% av rävarna skadeskjuts” men här är texten Jaktkritikerna skrivit om rävarna.
Den här studien var faktiskt ny för mig, och efter en hel del research så har jag hittat materialet som Ryttman skriver om. Det skall visa sig att studien inte är särskilt ny.
Jan Englund, docent, har sedan 1959 samlat in material från rävar. Han är idag en ledande auktoritet när det gäller Svenska rävar. Det som Ryttman hävdar kommer från en artikel i Svensk Jakt skriven av Englund själv: Englund, J. 1979. Skelettskador hos räv. Svensk Jakt 1979/3. 160–163. Det vi vet är att undersökningen rapporterades i Svensk Jakt 1979.
Så här ser artikeln ut, återpublicerad med tillstånd av Svensk Jakt
Går vi igenom artikeln så hittar vi intressanta fakta:
Åren 1965 till 1969 insamlades bland annat skelettdelar… Totalt 6 391 rävar. Ser man på stammarna som helhet med den åldersstruktur de har kommer man till att 1,5% till 8,5% är bevisligen allvarligt skottskadade medan ytterligare 4,5% till 12,5% haft allvarliga skelettskador av okänt ursprung
I Skåne fann Englund att drygt 20% av rävarna hade allvarliga skall och benskador, varav knappt 9% berodde på skadeskjutning.
Som redan framhållits i denna artikel har mellan 1,4 och 6,8% av Norrlandsrävarna, 2,8 och 9,5% av rävarna i Mälardalen och mellan 8,7 och 20,8% av rävarna allvarliga skelettskador…
Redan i artikelns första mening så ser vi att materialet som Jaktkritikerna använder som argument är 50 år gammalt.
Jaktkritikerna skriver: Jan Englund som då var på Riksmuseet konstaterade då att 30% av äldre rävar hade hagel eller andra skottskador i sina ben eller skalle.
Jaktkritikernas påstående är snällt sagt “märkligt” då siffran 30% inte finns med i artikeln över huvud taget!
Det finns en passus som jag i ärlighetens namn vill ta med. Englund var redan här en av Sveriges främsta rävexperter och han skriver så här
En fingervisning därom kan man få från snarade Norrlandsrävar som avlivats med kula. 13 rävar av 41 hade nämligen hagel under skinnet och tre av dem hade oläkta hål rätt genom kroppen från tidigare påskjutning med kula. Här var således minst 39% påskjutna sedan gammalt
Han refererar alltså till en annan inventering, oklart av vem, när och i vilket syfte som visar på skadade rävar. Men inte heller här är det siffran 30%.
Lite fakta om rödräv och dagens rävjakt
Räven är ett av världens mest spridda rovdjur. Den är aktiv året runt och finns i alla miljöer, från kalfjället till städernas parker och villaområden. Räven är allätare och äter såväl djur som smågnagare, rådjurskid, harar och insekter, men också bär, kadaver och avfall. Räven blir ungefär tio år gammal i vilt tillstånd
Priset på rävpälsar har gått ner kraftigt och det finns inte längre några möjligheter att jaga för ekonomisk vinning. Rävjakten bedrivs därför numera främst i viltvårdande syfte. Somliga jägare försöker begränsa rovdjurstrycket för att öka den lokala småvilt- och rådjursstammen.
Rävjakt bedrivs i många former. Vakjakt vid åtel med kulvapen eller hagel. Lockjakt och vaktjakt med kulvapen. Med hund i olika former och då är hagel det vanligaste vapnet. Vid fångst av räv används antingen en typgodkänd tunnelfälla eller snara.
De rekommenderade hagelstorlekarna är som för annat större vilt, US 3–5 med ett skjutavstånd på maximalt 25 meter. Vid jakt med kulvapen används vitt skiljda kalibrar, kultyper och laddningar.
Rävjakt förr i tiden
Rödräven har jagats för pälsens skull och för att skydda rådjur, fasan och annat småvilt samt tamhönsen. Att fånga räven med olika sorters fällor var mycket vanligt i den förindustriella bondekulturen. I jordbrukstäta områden ansågs räven vara ett skadedjur och acceptansen och respekten var låg.
För den som vill läsa på hur rävjakt ändrat genom historien rekommenderas Six centuries of foxhunting av M. L. Biscotti.
Jag försvarar inte dåliga jaktmetoder, oetiskt skytte eller liknande. Det är däremot fel att ta gårdagens värderingar och metoder och bedöma dem med dagens värderingar. Tintin i Kongo, Pippi Långstrumps Pappa eller den svarta dockan i Disneys Kalles Jul är alla exempel på hur tiderna förändras.
Barnaga har också förbjudits och det är ingen som diskuterar modern barnuppfostran med exempel på hur dåliga föräldrar är som agar sina barn.
Synen på jakten, viltet och viltförvaltningen har förändrats stort de senaste hundra åren. Främst jägarnas men även samhällets attityd har förändrats och vissa jakt- och fångstmetoder gått från att vara accepterade för 100 år sedan till otänkbara idag.
Att dessutom slänga sig med siffror som inte ens finns med i artikeln är ett typexempel på hur Jaktkritikerna på eget bevåg hittar på statistik för att smutskasta.
Sädgäss är skadeskjutna till mer än 60%
“Alla” refererar till denna studie vilket är intressant. Såhär ser abstractet ut.
Jönsson B., Karlsson J. & Svensson S. (1985) Bean Goose (Anser fabalis) wintering in Sweden. Viltrevy Swedish Wildlife Research nr 3 Vol 13.
Some 200 bean geese shot with a rifle on their winter grazing grounds in Scania, mainly after the local hunting seasons of 1978 and 1979, were X-rayed. 41 (62%) of 66 adults and 38 (28%) of 134 yearlings carried lead pellets in their tissues.
Undersökningen genomfördes ungefär samtidigt som insamlingen av rävar publicerades. Dvs för ca 40 år sedan. Ålder betyder inte att en undersökning per se är dålig, men omvärlden har ändrats. Jaktetiken ser annorlunda ut nu än då, vilket jag skulle säga är det viktigaste argumentet.
Oavsett så använder sig jaktkritikerna av denna undersökning som om det skulle vara applicerbart i dag, vilket det absolut inte är. De berättar heller inte hur gammal undersökningen är utan det låter alltid som att det är nya undersökningar.
I Amerika finns det undersökningar publicerade i vetenskapliga tidskrifter
Jag kan också komma med påståenden om undersökningar som är publicerade i vetenskapliga tidskrifter, men när jag gör det så använder jag länkar och referenser så att du kan läsa på själv och du behöver inte lita på mig utan kan läsa på själv.
Det här är så svepande och generellt att det inte går att bemöta.
Finns det inte modernare undersökningar?
Jo, det gör det. Problemet med att referera till något som är publicerat i modern tid är att det är enkelt att hitta det och att den som vill lätt kan granska det som påstås. Den som granskar Jaktkritikernas påståenden hittar bara luftslott och hittepå. Jag har skrivit om skadeskjutningar rent generellt (i ett tidigare svar till Jaktkritikerna) samt i en debattartikel om bågjakt.
https://medium.com/@Jakt.Nyborjaren/skadeskjutningar-statistik-och-hittep%C3%A5-3c4a88582a3dhttps://medium.com/@Jakt.Nyborjaren/skadeskjutningar-statistik-och-hittep%C3%A5-3c4a88582a3d
Den här typen av fakta vill inte jaktkritikerna lyssna på. Dvs undersökningar som är publicerade i modern tid, som går att länka till, som andra kan läsa.
De hävdar att det inte finns undersökningar vilket är fel. Det finns bra material från Danmark, Norge och Åland om du vill ha material från våra grannländer (finns länkat i mina artiklar ovan). Det finns massor med material från andra länder med, men det brukar vara enklare att börja hos våra grannar.
Den som blundar har svårt att se
Jag avslutar som jag började, med att citera Hans Ryttman
Jag tycker Hans fråga “Varifrån har jag då fått dessa siffror?” är otroligt intressant. Ingenstans i artikeln om räv går det att hitta dessa siffror. Inte heller i studien om sädgås. Definitivt inte från älgjaktsstudien. Förutom att Ryttman och jaktkritikerna använder sig av uråldriga studier från en annan tid och framställer dem som dagens sanning så går det inte ens att hitta de siffror Ryttman påstår i texterna. Så ja Hans Ryttman, du som företräder Jaktkritikerna får gärna berätta var du fått dessa siffror ifrån, eftersom de inte ens finns med i det ni refererar till!
Post Scriptum
Jag ville börja med att visa hur Jaktkritikerna hittar på statistik för att göra en poäng. Det är extra intressant eftersom Hans Ryttman framställs som Doktor i Statistik (av jaktkritikerna på facebook) och att han varit lärare i bland annat statistik på universitet.
Det finns mängder med statistik och studier i modern tid som rör allt möjligt vilt. Jaktkritikerna vill få dig att tro något annat. Syftet med denna artikel var att spräcka bubblan som Jaktkritikerna bygger sin argumentation på då den helt enkelt är falsk
Urban Dictionary sammanfattar det hela bra:
A word used by people unable to see reality from a point of view other than the one they were indoctrinated into from childhood. It represents the be-all and end-all arguments that close the case once-and-for-all on further discussion of the issue and makes tin-foil hat wearing buffoons of anyone who refuses to see the logic of their disinformation.
Denna sammanslutning, jaktkritikerna, är med och skapar lagar och föreskrifter avseende jakt. Därför är det viktigt att visa deras totala respektlöshet mot sanningen.
Jag tycker deras agerande enkelt kan sammanfattas med Fablernas Värld
Det hade kunnat vara Hans Ryttman et al som läser studier