Nej! Det pågår inte ett krig med extrema metoder i våra skogar

På Expressen Debatt har jaktmotståndarna Christina Lindberg och Ann Fransson publicerat en debattartikel om vargjakt (det är ok att klicka på länken, den ger inte klickstatistik). Som vanligt är det mycket svammel och lite innehåll. Falska beskyllningar, hittepå och lögner blandas om vart annat. Jag har skrivit ett debattsvar och skickat till Expressen.

Christina Lindberg har jag skrivit om tidigare, senast när hon i ett liknande debattinlägg hackade ner på jägarna i samband med lodjursjakten.

Christina Lindberg har alltså ingen officiell utbildning inom djur, djurrätt, jakt, ekologi, viltvård, jordbruk eller skogsbruk. Hennes erfarenhet av skogslivet sträcker sig till svampletandet.

Christina intervjuades 2010 i SvD. Så här sa Christina Lindberg då om sin journalistiska kärriär

– Jag är utbildad på Poppius journalistskola. Jag kastade kläderna fram till 1984; nu driver jag tidningen Flygrevyn. Jag fascineras mer av människorna än av flygtekniken, det är lite tokiga människor som sysslar med flyg. Jag skulle aldrig kunna göra en båt- eller biltidning.

Hur många felaktigheter hittar vi i Lindberg och Franssons debattext

Jägarkåren som “viltvårdar” vår fauna har med vapnets makt försatt vår vargstam i ett akut läge” inleder de med. Att viltvårda är inom citattecken förvånar inte, då författarna kategoriskt svartmålar jägare. När vi jagar, hur skulle vi annars göra än med vapen? Det ingår ju i den lagstadgade viltvården som markägaren måste göra enligt §4 i Jaklagen.

Med myndigheternas samtycke ges klartecken till generösa skyddsjakter och licensjakter på en av Europas minsta vargstammar. En jakt på en rödlistad art utan hänsyn till konventioner som vi har förbundit oss att följa. Regeringen har fått kritik från EU för regeringens fastslagna plan avseende vargförvaltningen, och svarat. EU har inte överklagat beslutet, inet kommit med ytterligare kommentarer eller på andra sätt försökt påverka Regeringen att ändra på beslutet. Med andra ord har Sveriges vargförvaltning stöd av EU då förvaltningsplanen för ett stort rovdjur som vargen inte kan hållas inom en enda nationsgräns.

All forskning visar att jakt inte ökar acceptansen. Förutom att vara roande obegriplig i sammanhanget så är det fel. Jätte jätte fel.

Sverige Lantbruksuniversitets återkommande undersökning, ”Attityder till rovdjur och rovdjursförvaltning”

SLUs årliga undersökning visar att en stor majoritet på riksnivå anser att det är mest acceptabelt att begränsa rovdjurens antal och utbredning med hjälp av jakt om rovdjur har sökt sig in i tätbefolkade områden (82 %), därefter för att minska risken för att rovdjur tar tamdjur (70 %). Att bedriva jakt på rovdjur för att de konkurrerar om viltet har lågt stöd, 28%

Tvärtom har det visat sig att den illegala jakten i stället ökar då myndigheterna tillåter att vargarna jagas via licensjakt. Det sänker helt enkelt vargens status. Nu är det ju en debattartikel, men trots det kunde vi ju hoppas på lite sanning och fakta från Lindberg och Franssons, men det kommer inte här i alla fall. Var de får dessa påståenden från vet bara de själva. I de Nordiska länderna existerar inte denna forskning.

Trots mångmiljonbelopp från staten så gör inte Jägareförbundet några kampanjer för att motverka illegal jakt på stora rovdjur. Återigen har artikelförfattarna grovt fel. Jägareförbundet gör inte några “kampanjer”, utan med det utbildnings och examinationssystem vi har säkerställs en av de högsta etiken och moralen bland jägare i hela världen.

Kriminella jägare kan enligt forskare döda så många som 50 vargar om året. I det vilda blir en varg sällan mer än tre år. Här är det återigen fel. Medellivslängden på vilda vargar är 2–3 år och det är ovanligt att de blir äldre än 10 år.

Jägarna utsätter vargarna för onödigt lidande
Löshundsjakt, en jaktform där ägaren medvetet riskerar sin hund, är inte etiskt försvarbar och borde förbjudas.
Vargjakt går till så att människor spårar vargen genom att följa dess spår i snö. Förhoppningsvis kommer jägaren så nära att den kan söta upp vargen, att få den att springa iväg. Där uppstår ofta skottillfälle. Det är alltså inte en löshundsjakt. Jägaren riskerar inte sin hund och vargarna utsätts inte för onödigt lidande.

Att låta hundar förfölja vilt i timmar och utsätta dem för plågsam stress är att utsätta djur för onödigt lidande och ska leda till strafföreläggande och lagföras. Alla jägare måste lösa det statliga Jaktkortet årligen. Utan det får jakt inte genomföras. Dessa pengar går till stor del till forskning, och djurens eventuella stress är rejält genomforskad. Jaktlagens 27§ stipulerar följande:

27 § Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara

Då SLU forskar på det och vi har en lag som säger att viltet inte skall utsättas för onödigt lidande så är det märkligt att Lindberg och Fransson anser att detta är onödigt lidande samt att det skall lagföras?

Jägarna har i sin uppfinningsrikedom hittat på många sätt att jaga djur för sitt nöjes skull. Nej, jägare jagar inte för sitt nöjes skull. Jakten är en liten del av viltvården som markägare är lagstadgade att genomföra. Nöjesjakt är förbjudet i Sverige.

Ett av dem är grytjakten. En jaktform, liksom många andra, som visar en total avsaknad av empati. Med hundar jagas rävar och grävlingar upp från sina gryt där de har sökt skydd. Väl uppjagad skjuts det sönderstressade djuret ihjäl. Räven jagas av flera anledningar, men främst som en del av viltvården. De flesta vet inte att räven äter kopiösa mängder kött, och att räven är rådjurens största fiende.

Vackert tecknad rödräv som tagit ytterligare ett rådjurskid.

Räven står för den absolut största delen av dödlighet hos rådjurskid. Den är en skicklig markjagare och fokuserar på små vilt som nyfödda ungar, harar, kaniner och andra marklevande djur. Den som vill ha mycket vilt på sina marker gör rätt i att ta bort mycket räv. Räven är dessutom extremt livskraftig vilket gör att den återhämtar sig snabbt efter det att jakten på den avslutats. Grytjakten producerar inte sönderstressade djur. I de fall där jägaren inte fällt sitt byte så återvänder djuret snabbt till grytet och visar inga tecken på stress.

Likaså vid fällfångst där djur kan sitta i timmar eller dagar innan det avrättas. Här blandar Lindberg och Fransson in begrepp från det juridiska systemet och lägger det på jakten. Människor avrättas. Djur avlivas, eller avfångas. Vad gäller fällor så finns det två typer av fällor. Slagfällor som dödar direkt och fångstfällor som fångar djuret levande. För att få använda fälla så måste du ha jägarexamen och ha löst statligt jaktkort. Fällan måste var agodkänd av naturvårdsverket. Att artikelförfattarna inte har jägarexamen är tydligt då de då hade vetat att fällor för levandefångst skall vittras som minimum vid gryning och skymning. Att artikelförfattarna anser sig veta bättre än forskare inom viltforskning är löjeväckande.

Det pågår ett krig mot våra vargar och annat vilt i våra skogar. Extrema jaktmetoder och användning av teknik godkänns förbehållningslöst av myndigheterna. Till skillnad mot övriga länder i Europa där man strävar efter att ha livskraftiga viltpopulationer och till och med förbjuder nöjesjakt helt. 
Nej, det pågår inget krig mot vargar och annat vilt i skogen. Sverige har en föredömlig viltförvaltning och är en föregångare inom jaketik och moral i världen. Hela påståendet är fel och det finns inget som heter nöjesjakt i Sverige. Predatorjakten är en del av ett sunt viltvårdsarbete vilket ger livskraftiga viltstammar.

Jägareförbundet har sedan vargen etablerade sig i Sverige i början av 1980-talet bearbetat våra politiker för att kraftigt reducera vår vargstam. I dag 35 år senare har vi en icke livskraftig och genetiskt inavlad vargstam på runt 250 individer. Medan ett tätbefolkat land som Tyskland på halva tiden hyser drygt 400 vargar. Med över hundra anställda och drygt 52 miljoner i statligt bidrag har organisationen möjligheter att ha ett stort antal lobbyister i riksdagskorridorerna. Nu är det dags att stoppa miljonrullningen till Jägareförbundet och flytta över ansvaret för viltvården till Naturvårdsverket.
Här kommer artikelförfattarna nära sanningen. Naturvårdsverket säger att

Det totala antalet vargar i Skandinavien inventeringsperioden 2016/17 beräknas till cirka 430 vargar inklusive de vargar som dött under samma period. Osäkerhetsfaktorn (konfidensintervallet) ligger mellan 340 och 559 vargar. I Sverige beräknas antalet vargar till cirka 355 vargar med ett konfidensintervall mellan 281 och 461.

De som genomför inventeringen säger alltså att det finns en stor osäkerhet i antalet individer och att de ligger mellan 281 och 461 stycken. Var artikelförfattarna fått sina siffror ifrån är oklart, men det står klart att de inte stämmer. Det som artikelförfattarna däremot har rätt i, det är att vi har en icke livskraftig och genetiskt inavlad vargstam. Från NVVs fakta om varg, återigen:

Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finskryska populationen:

vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,

hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,

hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008

Med denna smala avelsbas finns det risker för att vargstammen kan drabbas av negativa effekter på grund av inavel.

Då nya vargar inte vandrar in i befintliga vargrevir så är det enda sättet att få in nytt blod i genbanken att ta bort de gamla, inavlade vargarna gradvis. Vi börjar nu se hybridvargar samt varg som smittats av skabb vilket tyder på att vargstammen är rubbad rent genetiskt.

Myndigheternas oförmåga att stå emot jaktlobbyismen får varghatarna att vädra morgonluft. Dagens rovdjurspolitik är numera anpassad till en jägarkår som sniket vill förvalta viltet för egen del utan att dela med sig till de verkliga viltvårdarna. Markägaren är genom jaktlagen förpliktigad att förvalta viltet för att vi skall ha ett rikt och friskt djurliv i Sverige. Det har inget med rovdjurspolitik att göra.

Här nedanför kommer det otrevliga bilder och en hjärtskärande video. Det är bilder från den riktiga verkligeheten som jag tog med för att visa hur det fungerar, på riktigt. Jag tvekar på att artikelförfattarna bevittnat något som detta, eller tagit hand om kadavret efteråt.

Det är så här det som artikelförfattarna kallar “de riktiga viltvårdarna” gör. Här har vi en älgkalv som slagits av en varg. Vargen äter oftast där det dödande bettet satt och här är käk/strupe skadan den enda skadan älgkalven har.

Vargen har alltså “viltvårdat” genom att döda en kalv, äta lite av strupen och lite av käkmärgen. Hur detta kan ses som viltvård, dvs när ett rovdjur äter, är obegripligt. Viltvård innebär att anpassa mark och skog så att djuren kan äta. Det innebär att skapa förutsättningar långsiktigt för att ge viltet bästa möjliga livskvalitet. Här har en varg dödat ett djur, knappt ätit sig mätt och sedan fortsatt för att döda ytterligare ett djur.

Vargen tycker extra mycket om märgen i köken så den tuggade i sig det.

Vargen äter bara vissa delar på bytet och låter resten ruttna bort. Många rovdjur gillar färskt kött extra mycket, så de äter djuret levande. Eller rättare sagt så äter de bara de delar de vill ha medans bytesdjuret lever och lämnar det sedan att dö en plågsam död. Det är alltså detta som artikelförfattarna kallar “riktig viltvård” — predation för lyxdetaljer helt utan tanke på artens fortlevnad eller habitat.

Så här ser den viltvården ut som artikelförfattarna vill enbart skall råda (jag valde ett oblodigt klipp där djuret inte lider allt för mycket). Det var troligen detta som föregick det du såg på bilderna här ovan.

Lodjuren äter väldigt lite på sitt bytesdjur

Bild från LST på lodjursslaget rå. Det går att identifiera de flesta rovdjuren utifrån vad som är ätet och hur det är ätet på bytesdjuret.

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *