Förra året bemötte jag Lindbergs hittepå på flera platser. Något svar från Lindberg kom aldrig. Jag tycker att du skall ta en noga titt på inledningen på hennes debattartikel från förra året och jämföra med årets här ovan:
Inledningen är spännande lika, eller hur? Det är samma gamla visa igen. Felaktigheter, lögner, insuinationer och anklagande ordval. Lindberg är skådespelerska och här anför hon ett spännande skådespel.
På denna plattform har jag större utrymme än på tidningarnas debattsidor, så jag tar mig friheten att bemöta _alla_ hennes felaktigheter. Vi börjar från början i hennes skådespel (du kan klicka på länken, den driver inte klick till hennes artikel).
Årets licensjakt på varg är avslutad och jägarna laddar om för nästa troféjakt.
I Sverige har vi jakt, licensjakt och skyddsjakt. Lindberg försöker dra retoriska poänger på att spela på den gamla fördomen att trofejakt skulle vara något dåligt. Vilket forskning visar att det inte är! Så vi börjar med ett dubbelfel i första meningen.
Trots att historien visar att lodjuret är mycket jaktkänsligt så ger landets länsstyrelser klartecken till att skjuta 76 djur,
Alla djur är känsliga för högt jakttryck, det vet vi som jagar. Det vet också Länsstyrelserna och domstolarna som bedömt dessa licensjakter. Det vet också rovdjursförvaltningen där det stipuleras extremt tydligt att jakten inte får ske på bekostnad av tillväxten i stammen. Med tanke på att lodjursstammen växer kontinuerligt i Sverige så vet vi att jakttrycket inte är för högt.
Utöver detta så är licensjakten beslutad av Sveriges regering, granskad av Naturvårdsverket och Länsstyrelsen. Det finns fyra premisser som måste gälla för att licensjakt på lodjur skall få genomföras. Den sista är denna
Licensjakt får aldrig ske så att antalet föryngringar i ett län eller ett förvaltningsområde understiger den miniminivån som Naturvårdsverket fastställt för länet och förvaltningsområdet
Jakten skall alltså ske i enlighet med rovdjursförvaltningen (som Lindberg bevisligen inte är insatt i), den skall inte orsaka för få föryngringar. Trots detta så ställer sig skribenten kritisk till att det “utrotningshotade” lodjuret jagas. Viltförvaltningen ser till att vi behåller friska och starka djur, samt att det finns tillräckligt med byte för lodjuren så att de slipper plågas av svält, kyla och bristsjukdomar. Viltförvaltningen säkrar en frisk djurstam som överlever och inte dör plågsamt.
Jägarna får myndigheternas välsignelse att använda fällor, hundar och motorfordon.
Det handlar inte om en välsignelse, utan om ett strikt regelverk. Motorfordon (främst bilar och skotrar) får framföras på vägar som återfinns på Lantmäteriets kartor i samband med jakt. För att förtydliga, dessa är reglerna jägare har att förhålla sig till
Det är också tillåtet att söka efter lodjursspår med hjälp av motordrivet fordon. Det innebär att så kallad ringning för att fastställa djurets ungefärliga vistelseplats är tillåtet. Dock får man inte skjuta, spåra, förfölja eller genskjuta djuret samt förhindra att lodjuret kan undkomma eller avleda dess uppmärksamhet från den som jagar med hjälp av motordrivet fordon.
De fällor som undantagsvis används vid lodjursjakt är godkända efter forskning hos SLU och godkända av Naturvårdsverket. Här vet visst Lindberg bättre än de som forskar på fällor inverkan på viltet. Fällor som fångar levande vilt skall som minst kontrolleras vid gryning och skymning. Vid lodjursjakt skall jägare kontrollera med jaktledare varannan timme hur många djur som fällts. För de flesta blir det uppenbart att fällan, om den ens används, vittjas oftare än 2 gånger per dygn.
Till skillnad mot annat vilt är det fritt fram att jaga lodjuret under dess parningstid.
Det här är så fel så det kan inte vara annat än en medveten lögn. Vildsvin (till exempel) får jagas under brunst. Älgtjur (till exempel) får jagas under brunst. Om skydds och/eller licensjakt tillåts så kan vilket djur som omfattas av beslutet jagas — oavsett brunst. Lndberg förstår vare sig jaktjuridiken eller mekanismerna bakom besluten.
Och utan hänsyn till att ungarna fortfarande är beroende av honan för sin överlevnad – ett etiskt dilemma som myndigheten löser genom att rekommendera jägaren att skjuta dem först.
Det här är fel, inte ett dilemma och hittepå.
“Lodjursungarna” klarar sig själv från de är 7–9 månader gamla. De föds i slutet av maj- början av juni. De är alltså ca 8 månader nu när jakten inleds. Att skjuta ungdjur före en fertil och fortplantade hona är inte bara det etiskt rätta, det är också det bästa sättet att se till att starka, friska och fertila djur lever vidare. En hona vars ena ungdjur blir skjutet producerar fler lodjur. Om honan skjuts blir det inga fler djur. Därför är det etiskt bättre att skjuta ungdjur då återväxten är tryggad. Det här kan jägare, men Lindberg verka sakna insikt i det.
Större delen av årets lodjursjakt sker i renbetesområdet, en vildmark som omfattar 54 procent av Sveriges yta. Under några tiotal år har lodjursstammen halverats norröver och målet är att i princip hålla markerna rovdjursfria till förmån för en industriell stordriftsverksamhet med svåra lönsamhetsproblem. I dag springer 280 000 renar vind för våg i det ömtåliga ekosystemet som vår fjällvärld utgör. Inga rovdjur passar in i rennäringens extensiva djurhållning.
Här kliver Lindberg rakt in i skådespelarrollen och levererar en synnerligen usel fars. Jag bemöter det inte ens för det är så substanslöst, full med lögner och hittepå att det blir mest kraftfullt att få stå för sig självt.
Men trots att lodjuret sprider sig mycket långsamt söderöver är Jägareförbundet missnöjda över årets tilldelning.
Källa på det? Återigen mer hittepå. Lodjuret är ett rovdjur som utövar stort jakttryck på bytesdjuren. Lodjuret vandrar långa sträckor varje dag. Rovdjursförvaltningen baseras på fakta och forskning, medans Lindberg bara sprider ogrundade åsikter kring sig.
Hobbyjägaren accepterar ingen konkurrens om viltet. Som om inte de långt över 100 000 rådjur som sköts under förra året skulle vara nog för att tolerera ett djur som jagar för livet. Jägare lever i tron att de vilda djuren är deras egendom. Men Sveriges fauna är naturligtvis ingens egendom utan allas vår gemensamma tillgång.
Hela passusen visar på Lindbergs oförstående om hur viltvård och viltförvaltning fungerar. Ett ord som hobbyjägare är noga valt för att så tvivel. Därefter blandar Lindberg äpplen med lingonsylt och förstår inte att det är skillnad på rådjur och lo. Att det är skillnad på rovdjursförvaltning och att upprätthålla en frisk och växande rådjursstam. Det finns ingen jägare som anser att de viltet i våra skogar är deras egendom — det här är bara fånigt. Det som däremot stämmer är sista meningen:
Sveriges fauna är naturligtvis ingens egendom utan allas vår gemensamma tillgång.
I Jaktlagen så stipuleras det att markägaren skall vårda viltet, och i viltvården ingår jakt. Det är alltså ett lagstadgat krav som Regeringen tagit beslut om, som naturvårdsverket stöder, som Länsstyrelsen tilldelar. Markägaren är enligt lag skyldig att vårda viltet vilket även innebär jakt. Lindberg blundar så klart för detta.
Trots omfattande licensjakt och generös skyddsjakt dödas långt över 100 lodjur årligen illegalt av kriminella jägare. Med hat som drivkraft plågar förövaren ofta djuret innan det slutligen avlivas. Körs rovdjuret inte över av skoter, så slås det ihjäl eller stryps med stålvajrar.
Här blir den dåliga farsen helt plötsligt en kalkonartad skräckfilm. Självklart så presenteras vare sig fakta eller dokumentation för dessa påstående. Att kriminella begår brottshandlingar har inget med jakt, skyddsjakt eller licensjakt att göra.
Vår svenska lodjursstam på drygt tusen individer betraktas som liten ur bevarandeperspektiv. En drastisk decimering genom omfattande jakt minskar ytterligare den genetiska variationen.
Om vi anser att Lindbergs påstående om 1000 individer stämmer, så betyder det att licensjakten på 75 djur motsvarar den massiva summan om 7,5%. I Lindbergs värld är detta en drastisk decimering genom omfattande jakt. 7,5% är inte särskilt mycket. Hur du än vänder på det.
Liksom vargen har lodjuret inte det utbytet som skulle behövas med sina artfränder i öst. För ett långsiktigt artbevarande behöver vi enligt sakkunniga genetiker en tredubbelt så stor lodjursstam.
Det är just detta som rovdjursförvaltningen tar hänsyn till. Att stammen skall kunna växa. Genom att behålla inavlade individer med missbildningar, bristsjukdomar och osunda beteenden skapar vi en stam som inte släpper in nya individer och vi har lodjur som dör extremt plågsamt då de svälter ihjäl, då de fryser ihjäl och de dör av bristsjukdomar. Viltförvaltningen underlättar tillflöden av nytt DNA och skapar en viltstam som växer med friska och starka individer
Att Sverige bedriver licensjakt på en rödlistad art som internationellt klassas som mycket skyddsvärd är anmärkningsvärt.
Möjligtvis är detta anmärkningsvärt i Lindbergs värld (märk väl att hon är aktiv i en förening som heter Jaktkritikerna). Att rovdjursförvaltningen bedöms som bra utifrån forskning, utifrån juridisk bedömning, utifrån viltets tillväxt och utifrån samspelet med övriga djur i vår gemensamma fauna missar hon.
En ren troféjakt där jägaren får behålla skinnet och kraniet som ett mandomsbevis av en jakt, som med myndigheternas godkännande bedrivs med ytterst brutala jaktmetoder.
Nu är vi tillbaka i benämningen trofejakt. Det visade jag som falskt i inledningen. Juridiskt så tillfaller allt fällt vilt markägaren — förutom statens vilt. Där skall djurkroppen skickas till SVA för obduktion och bedömning. Vad dessa ytterst brutala jaktmetoder är avslöjar inte Lindberg. Ganska uppenbart då jägare inte använder brutala jaktmetoder. Fakta är att Sverige är ett av de länder i världen som har högst jaktetik.
Sverige praktiserar en rovdjurspolitik som om de ingångna internationella avtalen vi har undertecknat inte existerar.
Återigen kastar Lindberg åsikter som inte stämmer. Sverige har i samarbete med myndigheter i andra länder och inom EU en rovdjursförvaltning (inte politik) som granskats ett antal gånger.