Kvalitet! Eller kvantitet?

Vad är bäst egentligen? Kvantitet eller kvalitet?

Låt oss säga att du städar. Med kvalitet så är det dammat på alla ytor, toaletterna är fräscha, golven är dammsugna (även i hörnen) och moppningen är lika noggrannt genomförd. Det kanske tog en timme. Med kvantitet så hinner du städa samma mängd, men på en tiondel av tiden. Fast det är troligen lite grusigt på golvet och speglarna på toaletten är kanske fläckiga.

Eller om du arbetar som kock. Maten du serverar är perfekt tillagad. Alla rätter som skall till samma bord är klara samtidigt. Din arbetsplats är konstant ren. Maten du serverar smakar på samma sätt hela serveringen. Kvalitet? Troligen skulle du tycka det. Om du däremot jobbar som kock och kastar ut beställning efter beställning, så snabbt som möjligt och bara med fokus på att det skall gå så fort som möjligt, tror du att maten kommer bli det som gästerna förväntar sig? Eller är det så att nivån riskerar att sänkas/bli ojämn? Men kvantiteten, de serverade portionerna, går upp!

Men när det kommer till träning? Visst, det finns kvantitetsträning inom uthållighetsidrotterna, men då är det planerad kvantitet, till exempel ett långpass på cykeln där man ligger inom rätt pulsintervall i 4 timmar. Men kvantitet som i många repetitioner för en viss övning?

Ta biceps curls till exempel. De flesta (män) tycker att det är plättlätt (och en jätteviktig övning av någon anledning). Kolla gymmet och de som gör biceps curls nästa gång du är där, de flesta står bakåtlutade och kastar upp vikterna genom att dra tillbaka axeln, gunga lite på höften och dra upp vikten hela vägen upp mot bröstet och låta vikten vila där. Sedan släpper de ner vikten utan kontroll och upprepar hela rörelsen igen. Ingen kontroll, och de lever på momentet. Det kanske kan kallas träning, men biceps curls? Knappast!

Testa själv får du se. Du blir mycket ”starkare” genom att göra på det sättet. Ta den vikten som känns lagom tung med den här ”tekniken” och gör en biceps curl som tränar biceps: Håll vikten stilla vid höften. Spänn rumpan, core och håll axlarna parallella med väggen. Håll tillbaka skulderbladen och håll ner axlarna. Lyft nu vikten, låt det ta två sekunder till toppläget. Om din axel är klockan tolv så är toppläget klockan tio. Stanna till en sekund på toppläget. Sänk nu vikten långsamt (två sekunder) tills du kommer till bottenläget. Om din höft är klockan sex så är bottenläget klockan sju. Pausa där i en sekund. Det är en repetition.

Man kan säga att allt som är jobbigt är träning, och på ett sätt är det så. Men jag är ganska säker på att om du styrketränar så tränar du styrka. Väljer du då biceps curls som övning så är det troligen så att du vill bli starkare i biceps. Varför då slösa bort tiden på att fuska? Välj det sättet som ger resultat istället. Jag gör hellre 3 set med 7 repetitioner på lättare vikt, men gör övningen korrekt. Fast för vissa personlighetstyper är det nog viktigare att kunna säga att man kör bicepscurls med 30 kg hantel.

Lite mer kampsportsspecifikt (och personligt) är sprawl. Sprawl är sjukt jobbigt. På sparring och tävlingar så använder man sprawlen för att inte bli nedtagen av motståndaren.

Här är en video som visar det:

Det vill säga: man kastar sig ned samtidigt som benen flyger bakåt. Snabbt och explosivt måste det vara. Samma sak när man ställer sig upp efter sprawlen. Går det långsamt gör man fel, man skall explodra upp igen, men ändå med rätt teknik (för annars öppnar man för nedtagningar).

Nu den personliga bekännelsen. Jag suger på sprawls. Lika obra på det som en pudel är på att klättra i träd. Jag körde tabata träning igår, där sprawl var en av övningarna. Första intervallen gick hyggligt, men sedan gick det söderut snabbare än snabbt… Jag hade aldrig fått för mig att hävda stt de sista tre intervallerna var sprawls, eller ens försöka räkna dem på tid och jämföra med andra. Så under 2 min och 40 sekunder så gjorde jag ca 10 % korrekta sprawls

Sedan var det ju det där med att göra övningar på tid…

Inom crossfit så är WOD stort. Workout of the day. Ofta med ett kvinnonamn där man skall göra flera varv av olika övningar, och man gör det på tid. Skall du göra något på tid så blir teknik och korrekt form lidande, men ofta finns det en eller flera instruktörer som ser till att man inte fuskar allt för mycket. Inte fuskar allt för mycket…

Det är så man håller koll så att kvaliteten inte blir lidande av kvantiteten. På samma sätt som en städledare kontrollerar att kvaliteten på städningen är tillräckligt bra och en head chef övervakar allt som passerar luckan så att kvaliteten inte blir lidande. Är något för dåligt så är det bara ”gör om gör rätt”. Det som var fel räknas inte.

Men inom träningsvärlden är det ofta kvaliteten som blir lidande på bekostnad av kvantiteten. Ta burpees till exempel

Här har du några olika burpee varianter. För mig är det ganska enkelt. En burpee är en burpee. Alla varianter som görs för att göra övningen lättare, det är helt enkelt inte en burpee.

Det finns lite olika åsikt om vad en burpee är, dvs vilka moment som när man plussar ihop dem faktiskt blir det som man kan kalla burpee. Klappen bakom ryggen eller över huvudet till exempel. Armhävningens vara eller inte vara…

Ta upphoppet till exempel. Gör du upphoppet i en burpee med (i luften) raka knän, utsnärtad höft och en klapp ovanför huvudet så blir det riktigt jobbigt. När det blir jobbigt är det lätt att se ut som att man squattar i luften. Böjda knän, böjd höft, böjd rygg och händerna hängande vid sidan.

När man sedan skall få bak fötterna så kommer nästa komponent. Squatta ner, sätt händerna axelbrett i glvet, sparka bak fötterna och hamna i en klassisk armhävningspose. Rak i ryggen, spända rumpmuskler, lår, core och med axlar som är neddragna. Ju tröttare du blir, desto långsammare blir transitionen. Dessutom kommer du tappa formen så att du ser ut som en hängmatta, samtidigt som squatten blir mindre och mindre crisp och du välter dig framåt mer än du kastar dig bakåt.

En annan komponent i burpeen är armhävningens vara eller inte vara, många debatterar om den så vi struntar i den (just nu).

Sedan har vi transitionen från när fötterna var så långt bak som möjligt tills dess att det är dags att göra upphoppet. När du är pigg och fräsch så är du noga med att få upp fötterna i höjd med händerna, och in emellan händerna. Är du trött så kommer fötterna att hamna allt längre från händerna, tills du till slut ser ut som en 100meters löpare i startblocken.

Om jag nu gör upphoppet med (i luften) raka knän, utsnärtad höft och en klapp ovanför huvudet, landar. Squattar ner, sätter händerna axelbrett i glvet, sparkar bak fötterna och hamnar i en klassisk armhävningspose, rak i ryggen, spända rumpmuskler, lår, core och med axlar som är neddragna. (Välj själv med armhävning). Därifrån så är du noga med att få upp fötterna i höjd med händerna, och in emellan händerna. Dags för upphopp och att räkna en repetition. Det var en burpee. Jobbigt som sjutton! Att göra 100 sådana på under tio minuter är en bedrift.

Om jag nu istället gör upphoppet med böjda knän, böjd höft, böjd rygg och händerna hängande vid sidan när jag är i luften. När jag väl landat så böjer jag på knäna lite grann och välter mig framåt mer än jag kastar mig bakåt. Dessutom är formen som en hängmatta när väl fötterna kommit bak. I transitionen för att få fram fötterna så kommer fötterna att hamna allt längre från händerna, tills jag till slut ser ut som en 100meters löpare i startblocken. Det har var också jobbigt, och allt som är jobbigt kunde man ju kalla för träning. Var det också en burpee? Att göra 100 sådana på under tio minuter går.

På ett av de större kampsportsforumen fanns/finns det en burpee challenge. 100 burpees på under tio minuter. En av de större profilerna där (också chefredaktör på en tidning) gjorde 100 burpees, men det var så många som klagade på formen att han var tvungen att göra om och göra rätt (han var iofs inte ensam om det).

Egentligen är det inget problem, var och en får ju träna som dom vill. Men problemet uppstår när man säger att man klarar att göra x burpees på y tid. Då bör ju en burpee vara just en burpee.

På samma sätt som en vegoburgare utan ost inte kan vara en cheeseburgare.

En St Bernadus Abt 12 är en öl.

Är det elitistiskt att säga att detta är ett bättre öl? Kvalitet?

Men det går ju inte att jämföra dem…

Bakgrunden till inlägget är att jag kommenterade tekniken på burpeen på bloggen Stark som en björn, snabb som en örn. Kalle gillade inte det, för han har bestämt (med all rätt, han bestämmer spelreglerna på hans del av internet) att man skall bara peppa och stötta. Inte kritisera form och teknik.