Ofta i debatter till exempel brott, blåljus eller invandring så möter jag argument som godhetsapostel, att jag ser på världen i rosa trygghetsskimmer, att jag lever i en trygghetsbubbla etc.
Detta för att jag inte håller med motpartens (ofta okunniga eller ej sakliga) argument fullt ut.
De som känner mig vet vad jag har för åsikter och vad jag står i kriminalitetsfrågan är ju ganska tydligt med min text om hur tryggt Sverige inte är – som ett bra exempel.
Det blir ju då extra roande när den som inte känner mig styvnackat hävdar att jag tror att kriminaliteten bara är ett påhitt.
Ofta brukar detta hävdas väldigt högljutt och med härlig frenesi, som ett typexempel på någon som är lättdiagnosticerad med Dunning Krugers.
Skeptiskt, inte förnekande
Med det sagt, det går faktiskt att vara skeptisk eller diskutera en annan vinkel, utan att helt förneka ett koncept, företeelse eller ståndpunkt.
Ju starkare Dunning Krugers är hos motdebattören desto mer ihärdigt brukar detta hävdas. Ofta hävdas detta också helt utan kännedom om min ståndpunkt i frågan.
Ett annat bra exempel är i diskussioner om varg. Det är extremt lätt att bli kallad balkongbiolog, vargälskare och massa annat otrevligt bara för att jag hävdar att jägare måste kunna föra en vettig diskussion med sans och heder, istället för att som vissa så ofta gör hamna i helt rabiata uttalanden om utplåning, svordomar och annat lågpannat.
Doktor Dengrot uttrycker sin skeptisism.