Inkallning är problematiskt, för det behövs oftast (i ditt tycke) när din hund vill göra något helt annat.
Därför blir det svårt, för de flesta har inte satt grundvärderingarna med att hunden skall lystra och att du som förare skall ses av hunden om någon som (nästan) jämt är rolig, intressant, påhityig och ledande.
I Inkallning är så mycket mera går Memea Mohlin igenom hur du gör dels för att få grunderna i hund/människa relationen solida men också hur man gör när problem uppstår.
En ögonöppnare, för mig, var några av illustrationerna när det gäller korrigering. Man ser tydligt att hunden inte tagit till sig budskapet med vem det är som bestämmer.
Memea är väldigt beskrivande i flocktänket, med hierarkin och att människan inte skall bete sig som lågrankad flockmedlem.
Hon inleder dessutom väldigt snabbt med att man skall straffa hunden när den gör fel och/eller inte lystrar. Snabbt och överraskande nyp i skinnet eller grabba tag i nackskinnet förekommer flitigt. Att välta omkull hunden och att hålla fast den på rygg tills dess att den slutar streta emot förekommer också.
Det är fjärde upplagan från 2004 jag läst. Jag vet inte om Memea håller fast vid dessa metoder fortfarande, men hon säger emot sig själv senare i boken då hon tar upp tänket kring träning/bestraffning. Träning skall vara positiv, börja enkelt, bli successivt svårare och vara motivande för hunden (tänk belöning). Om du själv övar in något, hur motiverad blir du att fortsätta om du blir bestraffad med smärta/obehag för att du missade något?
Början av boken tyckte jag var väldigt problemtung och innehöll mest öppna frågor och resonemang utan svar. På slutet kom det flera intressanta övningar och tekniker tillsammans med resonemang king hur man når resultat.
Men i flera fall tyckte jag avlutningen saknas, där Memea pratar om att kräva hundens uppmärksamhet (hur gör man det?) och att föreslå övningar där hon skriver redan i texten att man kommer misslyckas.
Hur demoraliserande är inte det för hunden, och frustrerande för föraren?
På det stora hela är det en okej bok, men det finns bättre (som Kontaktkontraktet och Skjut inte hunden) böcker att lägga pengarna på.
Layotmässigt är det en bra bok, med hög läsbarhet, utrymme i marginalen att antecka, bra illustrationer och lagom med hundbilder. Vissa hundbilder kändes som att de var från 60-talet, och ingenstans står det något om hundras eller situation.
Slutsats: helt okej, men inte jättebra. Upplagan kändes något gammaldags och hängde inte ihop rent logiskt. Memeas hundkunskap lyser inte igenom, men uppenbarligen finns det erfarenhet.