I’m too old for this shit! – kommer du ihåg? Danny Glover som Murtaugh, oftast som replik till något som Riggs gjorde i Dödligt Vapen filmerna, eller Lethal Weapon som de egentligen hette.
Sitter referenserna till en film som hade premiär 1987 som rinnande vatten så kanske man börjar… Ehh vänta… Så kanske _jag_ börjar bli gammal?
Jag har aldrig sett mig som gammal, eller brytt mig om ålder för att vara ärlig. Från 15 års ålder har jag alltid bara förutsatt att det skall funka, och att om jag vet vad jag pratar om så kommer det att leda till bra saker.
Det har det faktiskt gjort för min del. Härlig familj, grymt jobb, sköna möjligheter…
Jag har aldrig varit rädd för att hoppa på något jag inte kan, för det har bara varit att läsa sig till hur man skall göra. Jag satt en gång i tiden och lärde mig BGP ute hos en kund (stort finanshus) genom att läsa kodexempel, routingtabeller och annat jox. Bra blev det i alla fall. Gör man sitt bästa så blir det ofta bra, och blev det inte bra så går det alltid att dra lärdomar från det och bli bättre framöver.
Fast i ett sammanhang så blir jag lite fundersam. Hornen växer fra. Hjärnan fattar långt innan kroppen blivit smidig nog. Teknikerna sitter i teorin med i praktiken så blir det… Hafsigt? Eller bortstressat?
Det jag pratar om är brasiliansk jiu jitsu. Nu är det snart ett år sedan jag började med bjj. Exakt varför det blev brasse jutsu kommer jag inte ihåg, men jag ville ta upp kampsporten igen, efter massa års uppehåll från Wing Tsun och Escrima. Att inte börja träna WT och Escrima var ett medvetet val.
Faktiskt så började jag kolla på Tae Kwon Do, men sparkar har jag aldrig varit bra på, så jag började googla Jiu Jitsu och hittade det där som kallas bjj, brasse jutsu, brasiliansk jiu jitsu…
Googlade det, och insåg att vara stel som ett järnspett, över två meter lång och med miffofötter kanske inte är världens bästa förutsättningar. Men hey! Hur svårt kan det vara?
Sagt o gjort, det var ca ett år sedan. Nu vet jag, brasse jutsu är SKITKUL, trots att hjärnan nästan alltid är snabbare än kroppen. Tekniktränningarna i veckorna är brutala, roliga och får kroppen att kännas som att något gått sönder på riktigt, trots att det bara är träningsvärk.
Sparring är nästan ännu roligare, trots att det är lätt att gasa ut sig själv så till den milda grad att man inte ens orkar dra ut tandskyddet, eller att inte få upp shakern för händerna är helt döda efter ett sparringpass.
Min poäng är, kan man lära gamla hundar sitta?
Klart som f*n att man kan. Det handlar snarare om ifall att den här jycken vill pressa sig själv så hårt att det gör ont, att mjölksyran sprutar ur öronen, att gi:n blir sjöblöt med svett, att krampen sätter in som om någon satt en yxa i benet på en.
Guess what? Nu är det dags att pressa ännu hårdare. Jungfruåret är över. Nu kan jag sätta mål, sätta SMARTa mål som gör varje träning meningsfull, att varje löpsteg räknas, att varje armhävning trycker jorden ytterligare lite närmare dit jag vill.
”I’m to old for this shit” – näe, definitivt inte. Jag säger som Gordon Ramsey, ”fuck me!” Den dagen jag säger det och menar det, då är det dags att lägga ner, på riktigt.