Igår var jag ute i skogen med en hund. Jag var i fullt spårnings “mode”, vilket den här hunden tycker är oerhört spännande.
Fullt spårningsmode för mig är att ha sinnena helt öppna. Ögonen letar “onormaliteter” — dvs mossa som är uppsparkad, kvistar som är avbrutna, och allt annat som går att se. Näsan försöker jag använda så mycket som möjligt — hur luktar det där jag är, är det fuktig mossa, fekalier, mysk eller kanske vatten det luktar. Öronen använder jag för att lysna in miljön. Det brukar ta ett tag innan de hör ordentligt — dvs sjunger det fåglar? Var sjunger fåglarna, rör det sig någon/något i skogen? Vad hör jag, och minst lika viktigt, vad hör jag inte?
Kroppen försöker jag använda för att “känna in” min omgivning. Låter flummigt, men testa. Hur känns det där du är? Ibland känns det helt rätt, och andra gånger känns det fel.
Hjärnan går på högvarv och försöker processa allt som händer, alla intryck som kommer och all kompetens som skapas. Dessutom använder jag fantasin (jag har väldigt livlig fantasi) för att försöka koppla ihop ledtrådarna.
Det jag såg var mossa som sparkats omkull på flera ställen (någon som letar mat?). Jag hittade en späd grankvist som låg på helt fel ställe (någon som ätit eller en fågel som flyttat på den?).
Att mitt i allt detta gå så tyst som möjligt, andas tyst och lugnt och att se till att vinden ligger rätt är svårt. Hunden som jag hade med mig väsnas en del i vanliga fall men nu var han faktiskt tyst, och på helspänn.
Och helt plötsligt så blev jag belönad. Belönad i form av två rådjur. Först såg jag bara öronen på den ena men sedan upptäckte jag rumpan på den andre. Cirka 50 meter bort stod de och betade. Vi stod stilla, jag halvvägs i ett steg och hunden tyst och fokuserad. Den ena med sidan emot mig, fullt skjutbar (nej, jag hade ingen bössa med mig).
Vi stod bara helt tyst. Jag respekterar djuren till fullo och vill verkligen inte störa dem. De stod lugnt och betade och verkade inte ta notis av mig över huvud taget. Jag funderade ett tag på att få upp mobilen för att kunna fota, men tänkte att chansen var för stor att det skulle påkalla deras uppmärksamhet så jag lät bli.
Istället insöp jag lukten, atmosfären, omgivningen ljuden och synintrycken. Ganska mycket som inte får plats i ett foto egentligen, men som lagras in som erfarenhet i hjärnan.
Vi backade tyst därifrån, hunden och jag. När de var utom synhåll så gick vi vidare, utan att vara lika tysta som förut. På något sätt så verkade hunden lika nöjd med upplevelsen som jag.
För övrigt så avslutade jag skogspromenaden med att öva mig på att gå tyst. Att gå tyst är verkligen tålamodsprövande, speciellt för mig som är van att ta långa kraftfulla steg 🙂 Men det får bli ett eget inlägg…