Hat är en ganska stark känsla

Hat är en intressant känsla. Vad är det man känner egentligen? Ilska? Rädsla? Ovilja att förändras?

Jag tycker att hat används alldeles för ofta som uttryck. Det urvattnas liksom. Förlorar betydelse. På samma sätt som jag tycker att ordet hjälte används på ett sätt som är en skymf mot riktiga hjältar. En OS medaljör från Sverige kan aldrig vara hjälte för att man tagit medalj. Framgångsrik, duktig, kompetent, bäst… Troligen. Men hjälte? Näe, det är den som jobbar för läkare utan gränser i länder helt utan etik och moral. Eller den som springer in i ett brinnande hus för att rädda någon.

Att vara hjälte är nog väldigt angränsande till att vara dumdristig. Men för hjälten slutade det bra. Det gör det inte för en dumdristig

Jag har väldigt svårt för människor som säger att de hatar något. Oavsett vad det är så tycker jag att det snarare säger mer om personen än om något annat. Kanske beror på vad jag lägger in i ordet hat?
Den enda personen jag tror man kan hata är sig själv. Allt annat är bara ett uttryck för ens egna tillkortakommanden, ens oförmåga att ta tag i saker, ens ovilja att förändra eller ens egna fördomar.

På samma sätt som man aldrig skall använda ordet aldrig (det är så löjligt lätt att bli överbevisad) så tycker jag man skall vara vara väldigt försiktig med ordet hat. Det pekar så lätt på ens egna svagheter och fördomar.

Det enda man ärligt kan säga att man hatar är nog faktiskt att man hatar sig själv. Eller?
Kanske är bäst att undvika hat helt och hållet istället?