I onsdags var jag på discgolfträning. Två timmars egen tid med en grymt bra instruktör, Wille Gummesson.
Vi kastade drivers, midrange och putters. Vi kastade forehands och backhands kast. Vi kastade hyzer och anhyzer.
För mig är det viktigt att ta det lugnt i ansatsen. Att titta på discen i ansatsen. Att ta rak ansats. Att accellerationen kommer i slutet av kaströrelsen. Att följa efter i kastet.
Då kastar jag långt, och discarna går rakt.
Hur gick det på haningetouren då? Det var ju dagen efter, då går det ju perfekt att testa det jag lärt mig.
Det gick riktigt riktigt långsamt… Typ ingenting fungerade. Inspelen var iofs bra, med rätt längd och hyggligt bra riktning, men det räckte inte för att rädda en katastrofrunda. Bröt ihop gjorde jag redan igår, nu är det dags att komma igen.
Ansatsen, den kommer jag ta i ultrarapid framöver. Det fungerar faktiskt. Resten kommer, kroppen behöver bara få lite tid på sig att vänja sig vid det nya. Och trots en katastrofrunda så ser jag förbättringarna, det gäller bara att utnyttja de fördelar jag får nu, vilket tar lite tid att komma överrens med.
Siktet är inställt på låga sextio. Innan snön kommer.