Satt och utvärderade mina insatser i sociala media den senaste tiden. Det går väl att sammanfatta med att det definitivt finns förbättringspotential. Och då så började jag
fundera på kopplingen mellan motivation, mål och fokus på att göra en uppgift.
Det är ju faktiskt ganska enkelt att trilla av bandvagnen, för att använda ett amerikanskt uttryck.
Människan i sig är ganska enkel. Man vill bli sedd, hörd och bekräftad. Det är inget konstigt i de behoven och det finns bevisat i mängder av forskning. Varför någon gör vissa saker (till exempel är aktiv i sociala media) beror ju på den personens drivkrafter.
Är det roligt? Tjänar man pengar på det? Får man uppmärksamhet? Dvs payoffen är högre än den upplevda kostnaden för insatt tid. Då gör man det.
Det här gäller ju det mesta från träning till att lära sig något nytt till att arbeta på en arbetsplats där man inte ser nyttan av ens insats.
Men om man nu trillar av bandvagnen, vad händer då?
Visst är det intressant att helt plötsligt så förlorar man all vilja, och det är som om kroppen/hjärnan aktivt säger åt en att glömma, att inte göra. När man sedan inte gjort på ett bra tag så blir tröskeln att börja än högre.
Det blir rent ut sagt skitsvårt att starta om.
Här kommer skuldkänslor in. ”Jag borde/skulle…”. Här kommer brustna löften in (både till en själv och till andra). Här kommer söndertrasade förtroenden in. Så det blir otroligt svårt att komma igång igen.
Till saken hör att det är ganska lätt att trilla av bandbagnen, det upplevs som svårt att starta om men när de flesta försöker så inser de att det inte alls var svårt att komma upp i samma fart som tidigare, eftersom de ”gamla vanliga” spåren redan finns där.
Nu har jag några ”jag borde…” att ta tag i.