Polisen är överarbetad, underbetalda och ett yrke som många lämnar. Polisen har fått kritik från de egna leden vad gäller vapenlicenshanteringen. Polisen har fått kritik från polisforskare då de inte hanterar frågorna korrekt. Polisen har fällts av JO för att de inte hanterar vapenfrågorna korrekt och i tid.
Anne Rimmenstedt har lyckats (med flit) blanda ihop kriminella med legala vapenägare. Rimmenstedt har svårt att dölja sitt oresonliga hat mot jakt, jägare och vapenägare och drar sig inte för att krydda sina påståenden med lögner, osanningar, felaktiga påståenden samt annat som Anne enbart skrivit för att smutskasta och misstänkliggöra de mest laglydiga medborgarna i Sverige. Annes text i Kristianstadsbladet har du här. Du kan klicka på den då det inte ger länkkraft till hennes text
Att dessutom hävda att Polisen borde få större ansvarsområde för hanteringen är att blunda för verkligheten samt Polisens uppdrag i samhället.
Polisens uppdrag är att säkerställa att medborgarna följer lagen och lagföra de som inte gör det. Polisen skall alltså inte utfärda egna regler och de skall inte tolka förarbeten, domar och annat. Polisen skall följa regelverket vad gäller vapenlicenser och tillstånd och i slutänden tillstyrka eller avslå en ansökan. Det är faktiskt en enkel, rent administrativ, uppgift där en kontroll görs i belastningsregistret och i vissa fall även i spaningsregister etc för att se om en laglydig medborgare kan betros med att ha vapen. När registren visar att det är ok så tillstyrker polismyndigheten ansökan och uppdaterar register samt skickar ut en vapenlicens till den som sökt.
Detta kräver ingen polisiär kompetens utan det är en slagning i register, dokumentation samt uppdatering av register samt att skicka ut ett brev som är uppgiften. Inget annat!
Polisen behöver inte ens hantera de flesta vapenlicensansökningarna. Bara de mest komplicerade fallen som kräver en avvägning av gammal och ny information skulle behöva belasta Polisens redan ansträngda resurser.
Hela ansöknings och hanteringsprocessen kan och bör automatiseras där en vapenlicensförfrågan enkelt, automatiserat och maskinellt hanteras utan personalens inblandning.
På samma sätt som körkort utfärdas utan Polisens inblandning, på samma sätt som skyddsklassade arbetsgivare rekryterar utan polisens inblandning och på samma sätt som Försvarsmakten kontrollerar aspiranter utan Polisens inblandning bör också vapenlicenser och tillstånd hanteras utan Polisens inblandning — förutom i komplicerade fall.
Att Anne Rimmenstedt blandar ihop kriminella med vapenintresserade (såsom till exempel jägare) är en olämplig smutskastning där samhällets mest laglydiga och kontrollerade medborgare medvetet utsätts för guilt by association av en debattör som inte kan dölja sin avsky för jakt, jägare och vapen. Rimmenstedt har självklart rätt att torgföra sina åsikter, men om Anne kunde rensa bort lögner, hittepå och medvetna misstänkliggöranden skulle hon inte ha några argument kvar.
Jag debatterar om jakt och vapenfrågor på skitjakt.nu och bemöter regelmässigt felaktigheter från jaktmotståndare med fakta och forskning. Här nedan följer en genomgång av Annes text med sedvanlig noggranhet.
Bakgrunden är Naturvårdsverkets remiss om uppdaterade föreskrifter för jaktmedel. Det är många som svarat på remissförfrågan och det är i princip ingen som är positiv till NVVs förslag om att ge polisen större ansvar i vapenfrågor. Läs min artikelserie om hur rättsosäkert, odemokratiskt och helt godtyckligt vapenägare bemöts av Polisen, den statsmakt som skall upprätthålla lag och ordning.
Du får olika besked i samma fråga beroende på var du bor. Polisen lägger till egna texter till lagtexten. Polisen tar bort stycken i lagtexten som de anser inte passar deras ändamål. Utöver det så väljer polisen att avslå ansökan baserat på tidigare domar och använder förarbeten som både avslagits samt också inte trätt i kraft för att avslå ansökningar som de anser “inte passar”. Detta tycker Anne Rimmenstedt är en bra hantering och att Polisen skall få fortsätta med den.
Hade debattartikeln stannat här hade det varit bra. Tyvärr fortsätter det när Anne jagar laglydiga medborgare och försöker smutskasta dem.
Att påkalla “vetenskapliga studier” utan att hänvisa till källan är ett enkelt knep, men något de flesta idag har lärt sig att bortse ifrån. Denna effekt som Anne hävdar studerats vetenskapligt kan i alla fall inte jag få fram. Det jag däremot får fram är flera studier som är samstämmiga där studien från 2007 publicerad av åklagare Don B. Kates and Dr. Gary Mauser totalt motsäger det som Anne påstår.
A study in Harvard Journal of Law & Public Policy, which cites the Centers for Disease Control, the U.S. National Academy of Sciences and the United Nations International Study on Firearms Regulation, concludes that the more guns a nation has, the less criminal activity.
In other words, more firearms, less crime
Dessutom kommer Annes avsky mot jägare fram. “både så kallade jägare och de kriminella nätverken” Annes påstående stämmer, men inte på det sättet hon ställer upp det och framför allt inte på det sättet hon hävdar.
Det Anne har rätt i är att kriminella med tungt våldskapital inte drar sig för att bruka våld som konfliktlösning. Det kastas handgranater, det skjuts med illegala automatvapen från forna Balkan, det sprängs bilbomber och det eldas. Det är alltså kriminella som begår brott som använder vapen för att stötta sin kärnverksamhet.
De i samhället som utbildat sig, som är granskade angående sin lämplighet att inneha vapen och som kontinuerligt kontrolleras av polis och läkare, de är samhällets mest laglydiga medborgare. Vanliga medborgare, alltså de laglydiga, ställer sig inte och skjuter på andra.
Vanliga medborgare (majoriteten i samhället) brukar inte sina vapen för kriminalitet och våldshandlingar. Detta verkar Rimmenstedt blunda för.
Anne har ju självfallet rätt att tycka att det finns alldeles för många “legala” vapen. Men till och börja med ifrågasätter jag vad Anne menar med “legala”? Menar hon att det finns legala, “legala” och illegala vapen? Eftersom skillnaden är väl definierad i förarbeten till lagar, i lagar, i lagförningsbeslut samt i domar hos både tingsrätt, hovrätt, högsta domstolen, förvaltningsrätten, Överförvaltnningsrätten och andra rättsinstanser så borde Rimmenstedt förstå att det finns inga “legala” vapen. Förutom när Anne Rimmenstedt vill misstänkliggöra ca 700 000 av landets medborgare. Jag tycker att den insinuationen är extremt fult gjord då de som innehar vapen legalt är kontrollerade av Polisen och agerar med stöd av Svea rikes lagstiftning. Detta tycker sig Rimmenstedt ha kompetens att uttala sig om tydligen.
Sedan kommer Rimmensteds verkliga agenda. Jägarhatet är så starkt att det smakar inne i munnen när jag läser:
Det finns alldeles för många ”legala” vapen, inte minst hos jägare som skjuter på allt som rör sig oavsett om det är tillåtet eller inte
Det oresonliga hatet, påeldat av lögner med en vilja att inte förstå blommar här ut och vi får se Anne Rimmenstedts verkliga agenda — att hata på jägare.
Att Sverige översköljs av illegala vapen bekymrar inte henne. Att det är snabbt och billigt att få tag på ett skjutklart automatvapen med mängder av ammunition verkar hon inte se då det är jägarna som är svinen i Annes världsbild. Kriminella skadar och dödar människor.
Bara för sakens skull, nej jägare skjuter inte på allt som rör sig. Nej, jägare skjuter inte oavsett om det är tillåtet eller inte. Åsiktsfrihet är en sak men här kommer Anne med rena lögner utan någon som helst verklighetsförankring. Ja alltså den verkliga verkligheten. I Annes verklighet är det kanske så, men vi andra som rör oss i skogarna, som är på skjutbanan, som utbildar våra barn om viltvård och naturen och som har en enorm kärlek till viltet — vi vet att vi inte skjuter på allt som rör sig oavsett om det är tillåtet eller inte.
Anne har här grävt i statistiken och visar faktiskt även upp en källa vilket är hedrande. Tyvärr så är Anne inget statistikproffs eller har ens grundläggande kompetens i statistik. Jag har fått siffrorna från Agria och titttat på dem. Datat Anne presenterar har hon skevat till själv då hon presenterar det som att det är så många hundar som dött under jakt vilket det inte är. Hon har heller inte tagit med hur många hundar som dog totalt under perioden vilket är förståerligt. Till att börja med så finns det en enorm mängd försäkringsbolag så urvalet är skevt redan från första början. Detta kallas selection bias i forskningskretsar. Dessutom så saknas det mängder med dödsorsaker, framför allt gammal ålder och sjukdom. Det dör så många hundar av ålder/sjukdom så att om du ställde upp detta i ett diagram skulle du inte ens se de andra staplarna.
Det Anne missar ytterligare (men hon försöker få det att framstå så) är att detta rör just jaktaktivitet, vilket det självklart inte gör. Det drunkade mycket riktigt 431 hundar under perioden. Men det finns inget som säger att de drunknade under jakt.
Det är många hundar som dödats av vildsvin och fler blir det för varje år som går. Detta beror på att vildsvinsstammen ökar enormt (och okontrollerat) samt att allt fler hundägare går svampsökkurser med sina hundar. Detta gör att det finns många fler vildsvin i skogarna och det finns många fler hundar som springer löst och stör vildsvinen vilket gör att vildsvinen attackerar (dödar) hunden. Samma sak vad gäller rovdjur. Många är de hundägare som hittat sin hund ihjälsliten av lo, varg och björn. Men det är ytterst sällan detta sker vid jakt eftersom jakthundar vet hur de skall bete sig runt rovdjur och hundförarna går bakom hunden, beväpnade.
Felaktigheter, hittepå och lögner finns det gott om i Anne text. Här fortsätter det. Det finns ingen som skriker sig hes efter ett angrepp på en hund. Ofta så ser jägare till att angreppet stoppas då det är lagstadgat att möjligheten finns.
För att skydda tamdjur kan även enskilda personer döda ett rovdjur utan tillstånd av någon myndighet enligt §28 i jaktförordningen. Enligt §28 har tamdjursägare, eller djurets vårdare, rätt att döda ett rovdjur som angriper ett tamdjur. Rovdjuret får också dödas om det är uppenbart att det tänker gå till angrepp. Samma regler gäller numera både innanför och utanför inhägnat område. Detta måste dock ske i direkt anslutning till situationen och rovdjuret måste först ha försökts skrämmas bort.
Det här känner Anne inte till och hon har aldrig varit i en situation där det skulle kunna tillämpas så hon hävdar självklart att att det är en propagandamaskin som skriker sig hes på licensjakt. Licensjakt var det ja. Även där har hon fel. Skyddsjakt är det som det ansöks om när ekonomiska värden eller liv står på spel. En jordbrukare kan till exempel ansöka om skyddsjakt på till exempel vildsvin som orsakar skador för miljoner i grödorna. Eller en fårfarmare som får stora mängder av sin besättning sönderslagna, lemlästade och tuggade på av varg. Då ansöker man om skyddsjakt. Inte licensjakt. Licensjakt är:
Ett sätt att förebygga skador är också att begränsa antalet rovdjursindvider. Därför förekommer licensjakt på de stora rovdjuren. Sådan jakt får bara bedrivas om miniminivåerna är uppfyllda och så länge det inte leder till att artens bevarandestatus hotas.
Vår riksdag beslutar om lämpliga nivåer för att upprätthålla rovdjursstammarna och säkerställa en frisk föryngring utan inavel. Länsstyrelsen beslutar om licensjakten och jägarna utför licensjakten, dvs det är ett myndighetsbeslut baserat på forskning och kunskap. Inte tyckande som i Annes debattartikel.
Anne skriver också om lydiga tjänstemän som går dem till mötes. Här har hon så fel att det inte ens är fel. Länsstyrelserna är de som tar beslut om licensjakt. Men licensjakten var inte det Anne skrev om ovan, utan skyddsjakt (hon bara visste inte bättre så hon skrev licensjakt). Länsstyrelserna är inte jägarförbundens lydiga tjänstemän som Anne skriver. Hon förolämpar ju en hel yrkeskår vilket jag skulle undvika. Men hon missar också att deras beslut bygger på kompetens och forskning samt en bedömning av åtgärder och insatser. Dessutom har licensjakterna prövats av domstolar runt om i landet. Det finns 21 länsstyrelser i Sverige och där licensjakt beslutats har flera organisationer överklagat i domstol och domstolen har gått på länsstyrelsens linje.
Dessa lydiga tjänstemän är då våra politiker, regeringen, polisen, domstolar och 6500 anställda på Länsstyrelserna runt om i landet. Anne svingar vilt mot många kompetenta och professionella yrkeskårer.
Och ovetande medborgare har noll koll
Acceptansen för jakt är stor i Sverige. Närmare bestämt är det 89% som accepterar jakt för att vara noggrann
Medborgarna har inte noll koll. Medborgarna är medvetna och accepterar jakt. Att Anne har noll koll på detta är tydligt.
Anne kallar här jägarförbundet för samvetslöst. Till och börja med har vi två förbund för jägare i Sverige. Dels Svenska Jägareförbundet och dels Jägarnas Riksförbund. Jag misstänker att det är det första Anne menar. Svenska Jägareförbundet
Vad innebär Jakt och Vilvårdsuppdraget?
Svenska Jägareförbundet finansieras främst av medlemsavgifter men också av Jakt- och viltvårdsuppdraget.
Detta är den första sökträffen när du googlar “hur finansieras Svenska jägareförbundet”. Det är alltså inte svårt att få fram hur det ligger till istället för att lyssna på Annes lögner.
Näringsdepartementet har gett detta uppdrag till Svenska Jägareförbundet och 1939 infördes det statliga jaktkortet vars medel gick in i viltvårdsfonden. Dessa medel skulle användas för främjande av jaktvården inom landet. Viltvårdsfonden består av jaktkortsavgifter som betalas in av alla jägare för rätten att jaga, för närvarande 300 kr/år.
Viltvårdsfonden är alltså inte vanliga skattemedel — utan pengar inbetalade enbart av jägarna själva.
Trots att Anne påstår det så är det inte skattepengar som finansierar det som hon kallar för jägarförbundet. Fel på alla punkter således.
Anne har hitintills visat sig ha dålig kännedom när det kommer till jakt och statistik. Det kan vara så att hon är involverad i jaktresebranschen men jag tvivlar på det. Påståendet att jakt organiseras och säljs för stora summor stämmer självfallet inte. Att som icke svensk medborgare boende utanför Sverige få tillstånd att ta med sig sina vapen in i Sverige är svårt, byråkratiskt och krångligt så någon stor industri handlar det inte om.
Hur Anne drar likhetstecken mellan penninghunger och djurplågeri vet jag inte. Jakt i Sverige handlar inte om djurplågeri trots att Anne försöker påstå det. Faktum är att föreningen Jaktkritikerna (googla, jag har granskat dem länge) använder dessa två argument trots att det är felaktigt. Att Anne upprepar en lögn åter en gång gör ju inte lögnen sann.
Detta syns i den mångfald motioner som särskilt Moderaterna och Centern har tid att skriva på skattebetald arbetstid när de går jägarlobbyns ärenden
Vi börjar med fakta för just den allmänna motionstiden samt hur det fungerar med motionerande i Riksdagen. Det är inte bara Anne Rimmenstedt som har dålig koll på de processerna.
En gång om året får riksdagsledamöterna lämna motioner, förslag, i praktiskt taget vilket ämne som helst. Det är vid den allmänna motionstiden som äger rum på hösten. 2018 börjar allmänna motionstiden den 24 september.
Fakta om allmänna motionstiden
- 2 901 motioner lämnades in hösten 2014
- 3 196 motioner lämnades in hösten 2015
- 3 409 motioner lämnades in hösten 2016
- 3 851 motioner lämnades in hösten 2017
En enskild ledamot kan själv eller i samarbete med en annan (även över partigränserna) lämna in en motion, dessutom kan ett parti stå bakom en motion.
I en sökning på inlämnade motioner 2017/2018 (det är rimligt att anta att Anne menar motioner det senaste året) så har Moderata samlingspartiet lämnat in 1527 motioner och Centerpartiet 360 st.
Det skall tydligen synas i den “mångfald av motioner” M och C lämnat in att de stödjer jakten. Vad en “mångfald” av 1527 samt 360 motioner är kan inte jag svara på, söker du på nyckelordet jakt i urvalet ovan får du en hel del svar. Men definitivt inte en mångfald och definitivt inte enbart från M och C.
Sedan undrar jag då Anne misstänkliggör våra representanter i Riksdagen, om de inte skriver motioner på arbetstid, när skulle det då göra det? Det ingår i deras arbete att göra det så jag anser i alla fall att de skall få lön för att utföra sitt arbete. Anne verkar tycka att den demokratiskt viktiga (och tvingade) motionsskrivningen inte skall utföras på arbetstid.
Jag har skickat ett kort och sakligt bemötande till Kristianstadsbadets nyhetstips, precis som de uppmanar.
De har efter över 48 timmar vare sig svarat eller publicerat min text. Jag har ingen erfarenhet av Kristianstadsbladet sedan tidigare. Brukar de publicera felaktigheter och sedan inte ta in texter som rättar dessa påståenden?