Varför då kan en tänka? Jo, av flera anledningar.
- Responsen på det jag skriver här har varit bra. Har fått glada tillrop, mail, klapp på axeln etc så jag tänkte göra det lite bättre nu.
- Se det här som säsong 1. Det är 11 000 människor som varje år tar jägarexamen. Jag är förvånad att strukturen för att ta om hand om intresserade, ge dem utbildning och se till att de för möjligheter att omvandla de teoretiska kunskaperna till praktisk kompetens är så små.
Ja, jag pratar i egen sak här. Men seriöst, det suger!
Säsong 1 kommer handla om hur det är att gå från nyfiken på jägare till att ha tagit jägarexamen. Just nu kommer allt i skriven form utifrån när jag har lust, tid och har skapat nya erfarenheter. Rörigt för vissa, kul för andra. I slutet av säsong 1 kommer jag samla de viktigaste inläggen och de bästa insikterna i en “readers digest” med instruktioner för vad som skall läsas när. Pedagogik gott folk!
Säsong 2 kommer handla om att omvandla kunskapen till kompetens, och det kan hända att jag byter format i och med det.
Säsong 3 kommer handla om jakten, köttet, maten och upplevelsen.
Säsong 4 blir viltvård, biotopkunskap och så…
Eller så blandar jag hej vilt. Men räkna med att det kommer bli både blogginlägg, podcastavsnitt och youtubeklipp vad det lider. Eftersök då — tänker Vän Av Ordning? Jodå, det kommer med! - För att jag känner för det 🙂 Och för att jag tycker att det är en bra ide. Jakt är bestialiskt i de allra flestas ögon — trots att de tycker om död. Eller i alla fall kött. De flesta har inget emot att äta kött (och jag respekterar alla till fullo som tagit beslutet att inte äta kött). Vad de flesta inte förstår att någonstans så föds den där kalven, som tas från sin ko med ett ID nummer och fraktas med speditionsbolag till ett slakteri och avlivas av en anställd och tas ut av en anställd och styckas av en anställd och packas av en maskin och läggs i kartonger i ett kylrum tills dess att den fraktas av ett speditionsbolag till en butik där den packas upp av en anställd och ligger på display i en kyldisk tills dess att du tycker att den ser fin nog ut för att få följa med hem och bli kalvschnitzel.
Eller så är det jag som
– genom vildvårdsinsatser gjort så att viltstammen ökat och mått bra (även genom att begränsa predatorer som ofta äter söta bytesdjur på bestialiska sätt)
– skjutit djuret (utan att det behövt lida eller vara stressad innan dödsögonblicket) och passat (dvs tagit ur det) och hängt det med omsorg för att få godaste kött
– flått det vid rätt tillfälle för just den slaktkroppen och styckat det med kärlek och respekt för att ta till vara på allt kött (och inte bara de populära delarna som hamnar i stekpannan en lördagkväll till melodifestivalen #mello)
– som omsorgsfullt paketerar och etiketterar köttet innan infrysning för att jag skall veta vad det är för detalj från vilket djur, och från vilken skog det kommer.
För att knyta ihop det med början. Döden i form av ett slakteri är ok, för då finns det fina styckdetajer i köttdisken. Jakt är bestialiskt och det är vapenkåta medelålders vita män som pangar på allt de ser (oavsett om det är hundar, hästar eller bilar) — gärna alkoholpåverkade med.