Över hela landet, året runt och dygnet runt står jägare beredda att på polisens uppdrag minska trafikskadat vilts lidande. Det är många duktiga eftersöksjägare i Sverige som gör ett stort och viktigt jobb för att ta hand om skadat vilt och minska onödigt lidande. Det är ett viktigt jaktetiskt ställningstagande och även en samhällsnytta som landets eftersöksjägare bidrar med för att ta hand om vilt som skadats i trafiken.
Varje år skadas vilt i trafiken och det är lagkrav på att när du kör på ett vilt så skall det rapporteras till polisen.
Enligt § 26 i Jaktlagen och § 40 i Jaktförordningen måste en sammanstötning mellan motorfordon och björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn rapporteras till polisen även om djuret inte är synbarligen skadat. Platsen för sammanstötningen måste också markeras. Att inte anmäla en sammanstötning är straffbart och belagt med böter.
Så här gör du när du kört på ett vilt. När du ringer 112 så kopplas du till RLC (Polisens RegionsLedningsCentral). Inom varje kommun har NVR (Nationella ViltolycksRådet) ett antal kontaktpersoner som ansvarar för var och en sin del av vägnätet (ansvarsområden). På polisens RLC finns en karta där det framgår vilket ansvarsområde som ansvarar för just det vägområdet där den anmälda viltkollisionen har inträffat.
En av kontaktpersonerna underrättas per telefon av RLC om den inträffade viltkollisionen. Kontaktpersonen arbetar efter upprättade rutiner som innebär att skadat vilt kan avlivas och tas om hand så fort som möjligt.
En eftersöksjägare arbetar alltså på uppdrag av polisen, med syfte att söka upp viltet och avsluta dess lidande om så behövs
Det inträffar oerhört många viltolyckor i trafiken varje år.
Under 2017 skedde det 61 282 viltolyckor som rapporterades till polisen.
Det är 168 olyckor per dag, eller 7 olyckor i timmen.
Vid varje påkörning av vilt så engageras en eftersöksjägare och eftersöksjägaren har en eller två specialtränade hundar med sig. Uppdraget är att så fort som möjligt hitta det skadade viltet.
Eftersöksjägare som ingår i NVR gör på uppdrag av polisen eftersök på trafikskadat vilt. Dessa har kompetens och specifik utbildning, utrustning och är försäkringsskyddade.
När eftersöksjägare kommer ut till den plats där föraren markerat som olycksplatsen så börjar sökarbetet. En viltolycka går snabbt och i många fall sker de i skymning/gryning (då viltet är som mest aktivt). Då är det inte helt lätt för föraren att se vad det var som kördes på och många blir dessutom chockade i samband med olyckan vilket gör att uppgifterna inte alltid stämmer.
Ett eftersök vid en viltolycka slutar på två sätt. Endera så hittar eftersöksjägaren viltet, eller så går det inte att lokalisera viltet.
I tabellen bredvid ser du resultatet av eftersöken vid viltolyckor 2017.
“Bedöms skadat, ej påträffat” är ofta att det finns blodspår etc men att viltet inte går att hittas. Bedöms oskadat är eftersöksjägarens bedömning baserat på fordonsskador, spår på olycksplatsen etc. “Ej ifyllt” är felkörningar, avbokningar och annat som int epassar in i de övriga kategorierna.
Då kraften hos ett motorfordon som kör på ett vilt är oerhörd så blir det så gott som alltid stora skador på det påkörda viltet.
I vissa fall har föraren inte markerat platsen för olyckan
Det betyder inte att det uppstår blödande sår utan det kan lika väl vara inre blödning, brutna ben eller hjärnskador.
Antalet viltolyckor ökar
Rent generellt befinner sig viltet inom vägområdet av två olika skäl. Antingen försöker de korsa vägen eller så är de attraherade till en resurs i vägområdet (till exempel salt eller bete). Ju oftare vilt befinner sig på vägen desto större är risken för viltkollisioner
Viltolyckor är ett globalt problem som förorsakar dödsfall samt fysiska och ekonomiska skador. En rapport från Skogsstyrelsen har beräknat de samhällsekonomiska skadorna av älg- och rådjursstammarna till ca 2 miljarder kronor per år av vilka viltolyckor utgör 2/3 (Ingemarson et al., 2007).
De åtgärder som i dagsläget används (t.ex. viltbroar/tunnlar, skyltning, varningssignaler) är inte tillräckliga för att åstadkomma en minskning i olycksstatistiken, tvärtom så ökar antalet viltolyckor varje år. Detta beror delvis på att det skett en kraftig ökning av antalet vildsvin i Sverige under det senaste decenniet (Olsson and Widén, 2007). Det finns även ett stort mörkertal då inte alla viltolyckor polisanmäls. Eftersom jaktförordningen ändrades från 1 januari 2010 så att man numera är skyldig att märka ut platsen och ringa polisen vid viltkollision, är det troligt att lagen bidragit till att fler anmälningar om viltolyckor kommit in under 2010
För att dämpa effekterna av trafik och infrastruktur på djurpopulationerna används ofta olika typer av förebyggande åtgärder beroende på vilken typ av djur det handlar om (Vägverket & Banverket, 2005). Det finns en uppsjö av olika typer av åtgärder som använts för att undvika att få vilt inom vägområdet, bland annat stängsel, varningsskyltar, reducerad hastighet, belysning, reflexer, över- och underpassager. Dessa åtgärder har varierande effektivitet.
De mest accepterade och effektiva åtgärderna är 1/ att sätta upp ett gediget viltstängsel (Danielson and Hubbard, 1998, Clevenger et al., 2001) samt att 2/ hålla nere viltstammarna, speciellt vid högtrafikerade vägar (t.ex. Knapp, 2006).
Sambanden mellan viltkollisioner och exempelvis vägegenskaper, trafikflöde, populationstäthet, närliggande markanvändning och landskapsegenskaper är mycket komplexa. Det är därför svårt att identifiera generella viltolycksåtgärder som är effektiva för alla typer av vilda djur och för alla typer av situationer.
Viltolyckor med älg respektive vildsvin
Notera att älgolyckorna ligger stabilt mellan fem och sex tusen olyckor per år. Vildsvinsolyckorna ökar stadigt över tid.
Viltolyckor med rådjur står för 74% av alla viltolyckor och olyckor med vildsvin för 9%. Älgolyckorna står även de för 9% av viltolyckorna och är de viltolyckor som står för största delen dödsfall och allvarligt skadade. Då vildsvinsstammarna växer i Sverige ökar antalet viltolyckor och prognosen är att det kommer fortsätta växa.
Med kunskap om vildsvinens nuvarande reproduktionsbidrag och nuvarande dödlighet går det att beräkna populationstillväxten. Baserad på data från Södermanland är den genomsnittliga tillväxten där 13 % (R0=1,13) vilket innebär att vildsvins populationerna i genomsnitt kommer att fördubblas drygt vart sjätte år. Detta innebär att mängden viltolyckor definitivt inte kommer minska.
Viltolyckor med rådjur
Det skedde en stor ökning av antalet olyckor 2015–2016, nästan 10 000 mer rådjur kördes på i trafiken 2016 än 2015. Det trendhoppet ser dessvärre ut att hålla i sig för 2018.
Rådjuren står för majoriteten av viltolyckorna (74%). Mellan åren 1955 och 2005 beräknas antalet svenska rådjur ha ökat från 100 000 till 375 000. Bland annat kan den minskande mängden varg, lo och räv ha spelat roll, liksom mindre lösdrift av boskap och en viss allmän temperaturhöjning (med mildare vintrar). Toppen nåddes i början på 1990-talet, då populationen beräknas ha nått en miljon djur.
Sedan 1990-talet har dock arten minskat, speciellt norr om Dalälven och även i Bergslagen. Orsaken till denna minskning är en kombination av högt jakttryck och ökande stammar av framförallt lodjur och räv.
Räven är dock den viktigaste dödsorsaken för rådjuren och har i undersökningar i Sverige visat sig kunna döda mellan 30 och 90 procent av alla födda kid i ett område.
En exakt siffra på dagens svenska rådjursbestånd är svår att säga. Tätheten i rådjursstammen varierar i landet, men i södra och mellersta Sverige kan det finnas uppemot 40 djur per 100 hektar (= 1 km2) på produktiva marker. I andra delar är tätheterna i allmänhet betydligt lägre, beroende på markernas produktionsförmåga, hur markerna brukas samt predationstryck från räv och lodjur. Med den bakgrunden så kan rådjursstammen uppskattas till 700 000 djur och populationen växer stadigt.
Mängden bilar ökar mängden viltolyckor
Ju fler bilar vi har på vägarna, ju fler viltolyckor blir det.
I januari 2010 hade vi i Sverige 4 291 161 bilar och 513 186 lastbilar, totalt 4 804 347 fordon i trafik (bussar och motorcyklar ej medräknade)
I Juni 2018 hade vi i Sverige 5 048 957 bilar och 679 833 lastbilar, totalt 5 728 790 fordon i trafik (bussar och motorcyklar ej medräknade)
Det är en ökning med ca 15% för bilar och 25% för lastbilar vilket ger en ökning av antalet fordon på våra vägar 2010–2018 med ungefär 17%
Viltstängsel minskar viltolyckor
Långa viltstängsel och möjligheter för djuren att passera under eller över vägen med jämna mellanrum är de mest effektiva åtgärderna för att minska viltolyckorna. Viltövergångar placerade var femte kilometer är ett effektivt sätt att undvika att viltet tar sig upp på vägen.
Det svenska vägnätet består av:
98 500 km statliga vägar, 46 500 km kommunala gator och vägar, 74 000 km enskilda vägar med statsbidrag samt ett mycket stort antal enskilda vägar utan statsbidrag, de flesta så kallade skogsbilvägar.
Av det statliga vägnätet är 18 400 km grusväg (ungefär 20 procent av den totala väglängden) och 2 145 km är motorväg (exklusive av- och påfarter).
Idag täcks cirka 5 000 km av våra vägar med viltstängsel.
Det finns en hel del att göra vad gäller viltstängsel. Ett rätt placerat och utformat viltstängsel minskar olycksrisken med 75–80%.
Mörkertalet om viltolyckor är enormt
Allt för många smiter från viltolyckor och rapporterar det inte, vilket leder till enormt lidande. 2018 så fick polismyndigheten i Värmlands län kännedom om 124 fall av smitning från viltolycka under årets tre första månader. Det skall tas i relation till de 1 003 viltolyckorna som rapporterades in i länet under samma tidsperiod.
Förra året rapporterades cirka 62 000 viltolyckor till polisen. Trafikverket misstänker att det finns ett stort mörkertal och att antalet kan röra sig om hela 75 000. Under 2013 startade VTI projektet “Mörkertal i rapporteringen av viltolyckor” som leds av SLU med VTI och älgskadefondsföreningen som samarbetspartners. I studien avses att kvantifiera mörkertalet i den officiella rapporteringen av viltolyckor.
Ibland är det mer eller mindre medvetet som i fallet där en älg släpades under en lastbil. Ibland är smitningarna väldigt medvetna då förare kör alkoholpåverkade och då inte vill ha kontakt med polisen i samband med viltolycka.
Hur går ett eftersök till
När ett vilt är påkört rings ett eftersöksekipage ut. Det är en speciellt utbildad jägare som tränat mycket med sina hundar för att kunna hitta och spåra vilt. I ett godkänt ekipage bör två hundar ingå, där den ena är en ren spårhund och den andra kan arbeta lös som ställande eller avfångningshund. Spårhunden letar reda på viltet och den ställande/avfångande hunden ser till att viltet stannar på platsen tills dess att eftersöksjägaren kommer dit.
Eftersöksjägaren arbetar under ett väl definierat regelverk och utför ett myndighetsuppdrag på uppdrag av polisen.
I bästa fall finns det en tydlig beskrivning från föraren på var viltet kördes på och vad det var för typ av vilt. I realiteten är platsen där olyckan ska ha skett sällan är där den uppges vara och nästan aldrig är korrekt utmärkt. Att gå mitt i natten på en livligt trafikerad landsväg med en hund i koppel är förknippat med väldigt stora risker.
När olycksplatsen väl är hittas börjar eftersöksjägaren sitt arbete och inspekterar platsen efter tecken på skada. Blodspår, nedtrampad vegetation eller att hunden får upp spår visar var eftersöksjägaren skall bege sig. En utmaning med att spåra trafikskadat vilt är ju att den behöver inte blöda, utan kan ha invärtes blödning, hjärnskada eller brutna ben. Hunden behöver alltså kunna ta upp rätt spår från rätt vilt så att ekipaget spårar det trafikskadade viltet och inte vilket vilt som helst.
Ett eftersök är inte jakt
Vid jakt finns det massor av regler och lagar som jägarna måste förhålla sig till. Vid ett eftersök så finns det bara en prioritet, och det är att avsluta djurets lidande.
Ett skadat vilt tar ofta sårlega för att kunna vila och (bokstavligen) slicka sina sår. Ju längre viltet ligger i sårlega, desto mindre flyktbenägen blir den. Just därför är det oerhört viktigt att förare som kört på vilt inte själva ger sig ut och letar efter viltet. Stöts djuret upp ur sin sårlega kan den springa mycket långt och är viltet skadat så ökar lidandet då den gör allt den kan för att komma undan faran — även om det innebär att springa med avkörda ben. Ett skadat vildsvin som stöts ur sårlegan kan springa mil utan att stanna.
Ett allvarligt skadat djur som tar sårlega kan hinna avlida innan eftersöksjägaren hittar det, och ibland kan djuret ha varit så skadat att det ligger i diket precis bredvid vägen. Andra gånger kan det ligga under en gran eller i en svacka kilometer in i tät skog.
Måste viltet avlivas
I många fall ligger djuret långt in i skogen med skador som är svårbedömda, skador som en veterinär med specialutrustning möjligen skulle kunna diagnosticera. Att fånga ett skadat djur för att släpa ut det ur skogen för att ta det till veterinär är inte ett alternativ av många anledningar.
- Att fånga ett vilt djur skulle orsaka enorm stress, vilket ett redan skadat djur inte behöver. Risken för jägaren att skada sig under fångsten är alldeles för stor.
- Att släpa ut ett skadat djur ur skogen skulle undantagslöst förvärra skadan. Dessutom väger de alldeles för mycket. Ett rådjur väger ca 20–30 kg. Ett vildsvin ca 100–200 kg och en älg 200–550 kg. Rådjuret undantaget, den typen av vikter släpar du inte ut ur skogen ensam.
- Det sker 168 viltolyckor per dag, att ringa ut en djurambulans till varje olycka är orealistiskt.
- Vi vet inte hur illa skadat viltet är och hur mycket det lider
Eftersom prioriteten är att djuret inte skall lida och det inte är ett realistiskt alternativ att behandla skadorna så måste eftersöksjägaren ta ett etiskt beslut när djuret påträffas. Att ta ett beslut om liv eller död kräver en förståelse för djurets fortsatta levnadsstandard och erfarenhet som kan visa hur skadad djuret är.
Utmaningar och svårigheter för eftersöksjägare
Det finns många duktiga eftersöksjägare i Sverige som gör ett stort och viktigt jobb för att ta hand om skadat vilt och minska onödigt lidande, ett viktig jaktetiskt ställningstagande och även en samhällsnytta som landets eftersöksjägare bidrar med för att ta hand om vilt som skadats i trafiken.
Jag har varit i kontakt med några av Sveriges alla eftersöksjägare och det är några saker som sticker ut och en sak som alla samstämmigt uppger som det största problemet.
Den personliga osäkerheten. Att vara eftersöksjägare är en stor uppoffring där Murphys lag (även kallad “Lagen om alltings jävlighet”) ofta råder. Med andra ord är det när man är som minst förberedd och när det passar allra sämst som någon ringer och säger att ett vilt är påkört eller att det finns vilt som har skadats. Trots detta så väljer eftersöksjägaren detta liv då kärleken till viltet är stor att ingen av dem vill att ett vilt skall lida.
Skaderisken. Att göra ett eftersök innebär ofta, att i mörker, gå i helt okända marker vilket de flesta skulle tveka inför. Vildsvinen kan bli aggressiva när de stöts upp från sin sårlega och flera eftersöksjägare och deras hundar har skadats.
Trafikanters hänsynslöshet.
För att hitta olycksplatsen, som så ofta inte är uppmärkt eller fel, så tvingas eftersöksjägaren och hunden spåra viltet upp och ner längs vägen.
Att gå längs med en trafikerad väg där trafikanter inte sänker hastigheten och kör försiktigt är inte bara obehagligt, det är extremt farligt också.
Tyvärr är de flesta förare mer intresserade av att komma till sin destination än att sakta ner när ett eftersöksekipage är på vägen. Eftersöksekipage har reflexvästar. De skyltar upp med viltolycka. De har varselljus igång på bilen. Trots detta så sänker inte trafikanterna hastigheten när det är eftersöksjägare på myndighetsuppdrag på vägen.
Den absolut största faran är andra trafikanter som inte saktar ner när eftersöksekipaget är på vägen
Exempel på trafikanters respektlöshet
Här är ett exempel på trafikanters respektlöshet från 22:a juli 2018. Texten har i dagsläget delats 13 000 gånger och har mer än 2 500 kommentarer!
Du i röd liten bil med 4 grabbar i, som var på väg mot Trosa kl 00:30 idag.
Jag är eftersöksjägare och på uppdrag av polisen utsänd till en viltolycka. En olycka där fordon kolliderat med vilt. Det finns personer, hundar och fordon på eller intill vägen. Ibland finns det även personskador i fordon som kolliderat.
När du på vänster sida bak i bilen skriker och kastar en ölburk på mig när ni passerar. Det gör att en av mina hundar blir rädd och springer rakt ut i vägen och håller på att bli påkörd. Jag får tag i hunden precis innan nästa bil kommer, tack till bilen som kom efter och bromsa kraftigt och rädda hunden. När detta händer ramlar jag också på vägen och det resulterar i att jag förmodligen bryter tummen. Varvid jag får åka till akuten. Detta är givetvis anmält till polisen. Det är polisen som har ansvaret för vi som gör eftersök i NVR. På polisens begäran så är ölburken upplockad och omhändertagen och ligger i en plastpåse. En utredning är påbörjad om arbetsplatsolycka och en anmälan upprättad mot ni killar i bilen.
Nu är det nog slut för mig att leta efter skadat vilt i Trosa kommun. Detta är droppen efter alla år som jag har städat upp vägarna och tagit hand om skadade vilt och även skadade personer. Vi gör detta 365 dagar om året och 24 timmar per dygn. Men inte till varje pris med livet som insats. Ni är givetvis välkomna och kontakta mig om ni har mod till det. Ni som framförde detta fordon och be om ursäkt, min undran är också om ni var alkoholpåverkade eller drogpåverkade ???
Anders Östergren eftersöksjägare och samordnare Svärta/Trosa NVR
Jaktsabotörer. På senare tid har eftersöksjägare även utsatts för hot, misshandel och skadegörelse från jaktsabotörer.
Sociala medier har använts för att sprida lögner om eftersöksjägare.
Trots att de genomför ett myndighetsuppdrag på polisens uppmaning så drar sig inte vissa från att vandalisera, hota och misshandla.
Att individer gör detta mot eftersöksjägare är obegripligt då eftersöksjägare gör allt de kan, dygnet runt, för att minska djurens lidande.
Ovanliga fynd. Lite ovanligare är dock fyndet som en eftersöksjägare gjorde efter en anmäld viltolycka med vildsvin.
Något vildsvin hittades inte. En nedsläckt bil noterades dock strax före den rapporterade olycksplatsen. Längre fram hittar eftersöksjägaren det påkörda “vildsvinet” och kan konstatera att det är en människokropp.
Vad kan du göra för att underlätta vid en viltolycka
Att de orangea viltmarkeringsremsorna, från Nationella viltolycksrådet, inte används i någon större utsträckning vittnar många eftersöksjägare om. Det är svarta sopsäckar, hämtkaffemuggar och strumpor som används för att märka upp var viltet kördes på.
Hos NVRs samarbetspartners kan du hämta markeringsremsan. Du kan också skriva ut markeringsremsan själv.
Det vilt som du har kolliderat med kan antingen ligga dött på plats eller ha gått vidare mer eller mindre skadat. Skadat och trafikdödat vilt ska omhändertas.
- Placera ut varningstriangel så att inte fler olyckor händer.
- Markera alltid olycksplatsen så att jägare med eftersökshund kan hitta platsen.
- Ring 112 och anmäl olyckan.
- Även om viltet ligger dött på platsen ska markering ske som information till andra trafikanter att olyckan är anmäld till polisen.
- Häng upp markeringsremsan på den sida av vägen som viltet försvann efter kollisionen.
- Vid kollision med vildsvin, björn, varg och lodjur placeras markeringsremsan cirka 100 meter från olycksplatsen. Informera polisen om detta.
- Om möjligt avlägsna döda djur från vägbanan, men tänk på din egen säkerhet.
- Försök inte att själv göra ett eftersök, djurets lidande kan förvärras.
- Försök inte att själv avliva det skadade djuret om du inte har den kunskapen.
- Om du har kört på en hund, försök aldrig att avliva den, låt veterinär avgör
De flesta har väldigt svårt att berätta var de är på en vägsträcka, speciellt på vägar där de kör ofta.
Har du inte kört den vägsträckan tidigare så är det ännu svårare att uppge var du är.
Beskrivningen oavsett blir då ofta ungefär i stil med “på väg 73, mot Nynäshamn, mellan Fors och Utlida.”
På kartbilden över den aktuella vägsträckan är det ca 6 km mellan Fors och Utlida. Det eftersöksjägaren då först skall göra är att lokalisera var viltolyckan ägde rum. En bra markerad olycksplats svår att hitta i gryning/skymning och är det dimmigt eller nederbörd blir det ännu svårare. Om olycksplatsen är markerad med en svart soppåse eller en kaffemugg kommer lokaliseringen av olycksplatsen ta onödigt lång tid och viltet lider helt i onödan.
GPS koordinater minskar viltets lidandet
Därför är GPS koordinaterna en otroligt viktig information som du kan ta fram åt polisen och eftersöksjägaren. Om du har en modern telefon vill säga. Du kan ladda ner Viltolycka appen för android eller apple och rapportera koordinaterna i appen.
Det du också kan göra är att starta Google maps i din telefon. Tryck och håll inne på din position så får du GPS koordinater till din plats.
Viltolyckan med den svepande lokaliseringen ovan inträffade på 59.082397,18.079893
Att det går fortare för eftersöksjägaren att hitta till koordinater och där påbörja sökandet efter olycksplatsen är ganska självklart.
Dessutom gör det att viltet slipper lida i onödan. Vet du inte var du är så är detta den enklaste lösningen för att ge eftersöksjägaren så bra förutsättningar som möjligt.
Du kan, och har ett ansvar, för att undvika viltolyckor
Det bästa sättet är ändå att undvika viltolyckor. Kommer du ihåg riskettan från körskolan? Vad kommer bakom kröken, hur många vilt ser du på 100 meter och allt det där? Det är lätt att glömma och när vi sitter i bilen vid gryning och skymning (då viltet är som mest aktivt) och bara vill komma fram så är det extra lätt att glömma.
Du skall hålla sådan hastighet att du kan undvika olycka inom den vägsträcka du kan överblicka
Du kan göra två saker för att minska risken för viltolyckor:
- Var aktiv och sök av sidorna av vägen kontinuerligt.
- Sänk hastigheten.
Om det inte räcker med att du kan undvika att skada ett vilt så tänk på att du undviker massa strul med försäkringsbolag, självrisk, bilverkstad etc.
All viltolycksstatistik i artikeln kommer från Nationella Viltolycksrådet.